Skogekär Bergbo: Wenerid: Tionde Sonetten (c:a 1650)

Så syntes mig hon tog min hatt i sina händer
och gick så därmed ut; dessmillan sökte jag.
Det såg hon, ropa mig, fick hatten, sade: tag!
Och så milt leende sig saktelig från mig vänder.

Ett frihets tecken är en hatt. Ty när det händer
att trälar frihet givs, så är det gammal lag
att giv’en hatt. Så tror jag ock hon få behag
omsider frälsa mig och mig min frihet sänder.

Men hurdan frihet? Att jag ej älskar mera?
Få det jag älskat har? Det förra kan ej ske,
det är otrolig ting så vidt jag än kan se.

Dock tyckte mig jag fick sist gunstetecken flera
och tror ännu som förr: så hård är ingen skön,
som blötes ej av en rätt älskars trägne bön.

—-

(Fotnot: Celan och Dickinson var helt klara, men jag led fasliga själsvåndor innan jag bestämde mig för Wenerid X som nummer 3. Det fanns så många andra stora anspråk: Lorca, Shakespeare, Södergran, Petrarca… Men jag tyckte vi borde vända hemåt som avrundning, med en solid svensk headfuck som denna: “har jag rätt att känna så här”? Men, oj, vad fin den är… Hattar, frihet och kärlek i en och samma dikt, det är hisnande… Och första strofens sista rad “Och så milt leende sig saktelig från mig vänder” är en av de vackraste rader som någonsin skrivits på svenska, enligt min mening).