Hitchens skriver i senaste Atlantic Magazine om Edward Upward, ett underligt, hälften-tragiskt-hälften-komiskt litterärt 1930-talsöde, och så genomengelskt det kan bli. I mycket handlar det om Upwards umgängeskrets (Auden, MacNiece, Isherwood, Spender) och det ständiga aprilväder som rådde över den, rakt genom decennierna: den platonska, homoerotiska kärlekens klarblå himlar, det personliga förräderiets plötsliga regnskurar, den litterära berömmelsens kastbyar (det här är klassiskt: “Upward had won a prize for poetry while at Cambridge University, but when Auden advised him to give up, he did so without demur…”).

Men också om den engelska, intellektuella trettiotalskommunismen, som egentligen präglades av exakt samma aprilväder som deras personliga relationer. ‘Det personliga är det politiska’ får en alldeles speciell klang i historien om dessa år, i detta speciella kapitel av världsrevolutionen. Det är också – enligt principen “context is all” – en värld av andra rangens konstnärssjälar som man måste vara bekant med om man vill förstå deras svurne fiende, och en första rangens konstnär, Wyndham Lewis, särskilt satirikern Lewis, ännu mer särskilt den Lewis som skrev “The Apes of God” och “The Revenge for Love“.