David Horspool skriver en av de bästa analyserna av Tom Waits jag läst på länge, i senaste TLS. Jag har alltid tyckt Tom Waits i första rummet är mer posör än genuin singer/songwriter; en man som verkligen måste jobba på sin mystik, där det finns naturbegåvningar som Dylan; ungefär som Lendl fick jobba på sin tennis, där det fanns McEnroes. För en del är sånt gratis, för andra är det avlönat arbete. Men den här texten får mig att tänka till igen. Och det är ju alltid bra.

Här är han på YouTube i “Eyeball Kid”.