Om det nånsin kommer dithän att teknologin – i en kombination av avancerad cybernetik och ‘Groundhog Day’ – tillåter en att reboota en hel dag, så skulle jag sen flera timmar tillbaka tryckt på knappen och börjat om från början igen. Inget direkt katastrofalt – inga katastrofalare katastrofer än vanligt, i alla fall – men inte en enda av siffrorna har stämt hela dan, inget av kryssen hamnade i rätt box, och svaret på varenda fråga blev hello-good-afternoon-herr-yxskaft.

Man vänder sig alltså till sin närmaste medmänniska på Amhurst Road, i det här fallet en mamma med tre barn i släptåg, och frågar om det här ska föreställa ett skämt, och hon svarar, med perfekt timing, “If it is, I don’t get it”, och jag säger, “If you do, would you phone me and tell me?” och hon bara skakar på huvet. Hon har inte mitt nummer. Det är det inte många som har.

Och det spelar ingen som helst roll hur mycket man försöker fylla i luckorna för folk, så att dom ska fatta vad man pratar om, för dom bara pratar om sig själva ändå. Alla tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig, brukade min pappa säga i sina mörkare stunder. Och hans mörka stunder var rätt ljusa. Det är nåt jag ärvt av honom. Ett blekt, dassigt ljus.