Vi fortsätter på det inslagna spåret. Jag postade redan på analog-Pressylta (den 17 november 2005) fyra stycken “språkmysterier” varav jag till dags dato bara fått svar på ett. Med det annalkande femårsjubiléet (annalkande i november, alltså, men ändå…) tänkte jag presentera de tre olösta mysterierna igen, med den förhoppningen att min idag geometriskt expanderade läsekrets (63 jämfört med 48) kanske kan komma upp med några svar. Here goes:

1) I uttryck som “han kom springandes”, “hon kom dragandes med” – var i herrans namn kommer s:et i springandes/dragandes ifrån?

2) På spanska, varför heter Algeriet “Argelia” och inte “Algeria”, när dom ändå har så många arabiskhärledda ord som börjar på al-? (Är det språkhistoriens enda exempel på dyslexika?)

3) (a) “Han var inte bara en duktig pizzabagare, han var också…”; (b) “Han inte bara var en duktig pizzabagare, han var också…” Varför tycks ordföljd (b) ha blivit norm på svenska? Det låter ju helt vajsing.

Vad gäller fråga 1 började jag så småningom spåna om att det kanske rörde sig om ett genitiv-s, och la till följande update:

Undrar om jag ändå inte hittat en ledtråd i det där med genitiv-s. Det handlar ju om gerundium [fel av mig, det är förstås presens particip, som en kommentar just påpekat, men det följande gäller ju ändå], som i en enkel handvändning kan bli verbalsubstantiv: “ett förfärligt springande”, “ett oändligt dragande”. Och på substantiv kan man, som brukligt är, sätta genitiv-s. Men hur det ena då hänger ihop med det andra, det är tills vidare en annan femma. Om inte nån grammatiker bland Pressyltas läsare vet bättre.

Kan det va nåt? Ser fram emot kommentarer.