Ni vet lika väl som jag att en pre-Maccaferri Selmer (dvs. i serienumren under #300, tror jag det är) är så nära det sinnessjuka man kan komma om man nånsin hanterat en yxa i svårmod. Jag har i flera veckor hört talas om en Selmer #222 i omlopp, detta genom vännen Ken G, som bland mycket annat dealar i vintagegitarrer.

Som vi vet är kontexten allt: #222 är sjukt lågt, det är långt före Maccaferri anlände med sin idiotiska resonator, det är t.o.m. före den #239 som Django ägde men sällan spelade under trettiotalet (han spelade #503 från 1940 till 1952, hade också en #704 men den krossades i bitar under en Italienturne).

Att få titta på, än mer att få greppa och trippa upp ett moll-dim uppemot A och C på en såpass tidig Selmer är lite grand som att få chansen att fråga Jesus varför han var så jävla snäll. The feel of it, the sound of it. Vad som var unikt med Selmerbyggena var nämligen att dom var bland de första att fatta hur viktigt “action” är, alltså hur lätt det är för en jazzmusikers fingrar att vandra/springa/rusa över greppbrädan, särskilt med dom strängar som fanns på den tiden.

Detta åstadkom dom genom att göra greppbrädan aningen konvex (men ändå rätt bred, jämfört med idag), till skillnad mot helflat som på nylonsträngade “spanskklassiska” gitarrer nuförtiden. Detta med den actionvänliga greppbrädan är för övrigt ett arv som på 1940- och 50-talen fördes vidare av framför allt Gibson och Martin, och mindre hantverkare som Mr Gallagher, även om bredden blivit mindre och mindre (vilket är ett elände för dom av oss som har fingrar som chipolatas…).

Hur som haver. Ken G hade Selmer #222 i sin ägo torsdag kväll. Hur han fick den är en helt annan historia. Han lovade mig att få se och tafsa på den, om omständigheterna tillät, nu idag, lördag 2 maj 2009. Halv nio i morse ser jag honom komma emot mig på Broadway Market, och jag ser att jag bör ge upp hoppet. Telefonauktionen var nåt i hästeväg, tydligen, den slutade långt, långt upp i femsiffrigt.

Köparen vet jag (uppriktigt) inte vem det var, men jag gissar på Keith Richards, för Ken G ska gå på en invitation-only med ett improviserat Charlie Watts-band på onsdag. Men jag är inte alls avundsjuk, inte det minsta. Så nära, bara.

PS: Här är tixempel youtubelänken till “Minor Swing”, där han spelar 503:an, och man ser bilder på den också, det är den han spelar på med “D-hålet” (stillbild #4 i ordningen).