Sorry, som sagt… Jag har ingenting alls emot Andres Lokko, never even clapped eyes on the man. Och det han skriver är ju helt OK, om än kanske inte det mest originella man nånsin läst (bortsett från populärkulturen, som jag inte är kapabel att bedöma). Men det är uppenbart sånt som redaktionerna vill trycka och läsarna vill läsa.

Och jag kritiserar inte Lokko själv, egentligen, utan hemmaredaktionerna och något vi varit inne på förut: the death of subbing. Idag skriver han t.ex. om Thatcher i AB och släpper oidentifierad igenom en av de mest berömda Oscar Wilde-pärlorna som existerar (“A cynic knows the price of everything and the value of nothing”) (och kallar den av någon anledning “svåröversatt”… what’s the problem?)

Jag menar alltså, som med småmissarna i gårdagens SvD, att det är konstigt att ingen på hemmaredaktionen hajade till (ungefär som man gjorde med Torsten Kälvemark, ähem…) och bad Lokko titta på det en gång till. Misstag gör vi alla – jag har själv levererat en del ordentligt pinsamma varianter, som jag vägrar upprepa – men med sån här sömnig redigering blir ju det olyckliga resultatet att man bara får sin egen skribent att se dåligt påläst ut. Det är helt enkelt lite orättvist mot Lokko.