Detta är egentligen bara ett stickspår till Bengt O:s synnerligen läsväda kommentar om Bosse Schöns artikel om Selma Lagerlöf på Newsmill. Selma ska ha skänkt några böcker till en rasbiologisk skönhetstävling (man kan ha roligt utan sprit, det visste dom sannerligen på den tiden…) och Newsmills redaktörer, om än inte Schön själv, får därmed Selma halvvägs in i Waffen-SS vrålande “Die Fahne hoch…” innan man kan säga stopp och belägg…

Något som alltid förbryllat mig är det här med att socialister på den tiden så gärna och så villigt anammade rasbiologin, så entusiastisk rättade in sig i leden i det “samhälleliga [ska nog vara ‘borgerliga’] consensus” som rådde. Med “socialister” menar jag då i huvudsak ledande socialdemokratiska krafter i Norden, i det tyskspråkiga Europa, i den anglosaxiska sfären, osv. Det är alltså en historisk period – grovt sett 1900-1930 – när socialdemokrater i högsta grad betraktades och betraktade sig själva som “socialister”, i fråga om historie- och människosyn, i fråga om klassperspektiv och rättviseuppfattning, i fråga om mycket annat.

Vad som förbryllar mig är inte så mycket att kloka människor kunde falla för en knappast-ens-pseudo-vetenskaplig skitsoppa som rasbiologin. Precis som med tonårsföräldrar så är det historiens uppgift att från gång till annan dansa pinsam disco på de mänskliga framstegens arena. Nej, det är snarare att man som tänkande socialist fick kapa av en absolut central beståndsdel av ens ideologiska persona för att kunna acceptera rasbiologins premisser, nämligen människosynen.

Det är så slående att det blir lite grand Lektion N:r 1. För en socialist existerar inte något sådant som t.ex. “undermåligt människomaterial”, en av makarna Myrdals favoritfraser i ‘Kris i befolkningsfrågan’ och en av rasbiologins hörnstensbegrepp. Varför? Därför att det är de materiella omständigheterna som bestämmer en människas förutsättningar att bli en produktiv, tillfredsställd och tillfredsställande del av samhällsgemenskapen. Precis som ordet “Gränna” går igenom hela polkagrisstången går orden “Varat producerar medvetandet” igenom märgen på en socialist.

Hur var det mänskligt, moraliskt, etiskt möjligt att sälja ut en såpass central uppfattning hos sig själv, särskilt i utbyte mot något så intellektuellt korrupt som rasbiologin? Det är det jag inte riktigt fattar. För gå inte hem och tro att “consensus” var hundraprocentig vad gäller rasbiologin, vare sig i Sverige eller annorstädes. Följer man debatten om befolkningsfrågan i Sverige under 20- och 30-talen, så stöter man gång efter annan på kommunister som argumenterar mot det rasistiska struntpratet, ofta med dräpande sarkasmer.

[Fotnot: Mina källor för detta ligger djupt begravda bland mina papper i källaren, dessvärre. Det är inte första gången jag känner mig som han i Pinterpjäsen: “If only I could get to down to Sidcup! I’ve been waiting for the weather to break. He’s got my papers, this man I left them with, it’s got it all down there. I could prove everything.”]