Eliot påminde mig om att jag en gång (för Allt om Böcker 1985) satte ihop en minikatalog över roliga historier om modernismen, om den kamelen nu går att svälja. Vi saxar en (som jag tror kommer från Richard Ellmans Joyce-biografi):

Wyndham Lewis och T S Eliot skulle åka till Paris för att hälsa på James Joyce. Av skilda anledningar kunde Ezra Pound inte följa med. Ständigt den omtänksamme vännen, och medveten om Joyces dåliga ekonomi, skickade han i stället med ett paket, inslaget i brunt papper och snöre.

Lewis och Eliot når Paris och träffar Joyce på en restaurang. Där överräcks paketet högtidligt. Joyce, halvblind och fumlig, ger sig på Pounds komplicerade, om inte rent paranoida, knutar, men utan framgång. Efter en stund får “brutale” Lewis hjälpa till. Äntligen kan Joyce veckla upp papperet. Paketet visar sig innehålla ett par begagnade skor. De är tre nummer för små.

I en tung och tjurig tystnad, med blickarna fastspända på de gamla skorna, sitter tre av den engelskspråkiga modernismens förgrundsgestalter och undrar vad den fjärde kan ha tänkt på.

Obamas brev till sina döttrar tar förstås sin plats i en lång tradition, men jag är inte särskilt övertygad om att det bådar retoriskt gott inför the inauguration på tisdag.

Personligen är jag nån som älskar politisk retorik. När den är bra. But then nothing will surprise you by now, am I right…?

När den är bra är det – off the top of my head – exempelvis Neil Kinnocks anti-Thatcher tal strax före valdagen 1983: “If Margaret Thatcher wins on Thursday, I warn you not to be ordinary. I warn you not to be young. I warn you not to be ill. I warn you not to get old.”

Hur som haver, jag har utan framgång försökt hitta en nätversion av ett av de mest läsvärda, anti-retoriska  brev-till-min-dotter jag känner till, nämligen Ezra Pounds brev till Mary mitt under kriget, under flykten från Rom (när Mary bodde i den lilla tyrolerbyn Gais… I know…  Spooky…)

Själv skrev jag en gång ett brev till min son, som lydde, i sin helhet: “She’s no good, she’s no good, she’s no good…”

Did he listen? Did he shit.