Lewis’ och Pounds unge vän, filosofen och kritikern T E Hulme, var en storvuxen och bullrig man, som drack ordentligt och ofta råkade i knipa. En utomordentligt vacker vårdag år 1912 ställde sig Hulme, full som ett ägg, och pissade i rännstenen mitt på Soho Square.

En poliskonstapel kom fram och tog honom vid armen: -“Så där kan ni inte göra!”

Hulme vände sig häftigt mot konstapeln och röt: -“Inser ni inte att ni tilltalar en medlem av medelklassen?!”

-“Åh, jag förstår, ursäkta då…” sa konstapeln, och gick sin väg.

Jag har (för övrigt) monterat ner den där serien om dagars kemi (den lyfte liksom aldrig) men, det måste jag säga, om en dag nånsin smakat mer av segt gödsel och låtit mer av ostämda fioler än torsdagen den 26 mars 2009 så vet fanimej inte jag när det skulle vart. Gör ni?

Det där med fioler är (för övrigt) en privatreferens som jag lika gärna kan göra publik: klockan fem på torsdagseftermiddagar hade jag fiollektion under några år i lågstadiet, och kom till slut att avsky tarmgnidandet så mycket att jag började avsky torsdagseftermidddagar i största allmänhet, och det långt efter att jag slutat med lektionerna. Torsdagseftermiddagar är på nåt sätt dassbruna och tandvärkiga.

På en gladare not kan jag meddela att vi nästa onsdag återupplivar en ännu kortare tradition på Pressylta, från 1 april 2006 (se arkivet): “Skämt åsido, sa han som sorterade ägg”, alltså antiaprilskämten, “de stilla lunkande allmänsanningarna”.

Update: Det blev dessutom en gödseltorsdag som avrundades med en präktig maliciösattack på servern. IT-avdelningen har utfört ett heroiskt fältarbete i samarbete med Haverian-haverakommissionen, och vi är tillbaka: större, bättre, hellre.