Här hos Head of Legal hittar man en bra sammanfattning av den juridiska horisonten för de inblandade. Ett område han emellertid inte berör är vad du och jag brukar kalla “deep background”. (Jag antar nu att en del av er läst in er i alla fall lite grand på skandalen, om inte gå hit och klicka vidare).

Slentrianföreställningen är då att polisen visste att NotW höll på med massivt mobilhack redan när Clive Goodman och Glenn Mulcaire stod inför rätta sent 2006, men beslutade att inte ta saken vidare, och inte ens brydde sig om att meddela dom avlyssnade att dom blivit avlyssnade.

Men det stämmer förstås inte, för polisen tar inga sådana beslut. Det är upp till åklagarmyndigheten, Crown Prosecution Service (CPS). Och skälet till att CPS inte tog det beslutet grundar sig i att dom inte ansåg att undersökningsmaterialet skulle säkrat “a likelihood of conviction”.

(Engelsk lag är alltså inte napoleonsk, där fällande domar är mer eller mindre givna efter förundersökning, eftersom allmäna åklagaren har hand om både för- och emot-argumenten; anglosaxisk lag är argumentativ, där det är upp till försvaret att sköta försvaret, med lagligt garanterad tillgång till åklagarsidans bevismaterial). (Sorry, det här börjar bli lite stickspårigt…)

Nu till min poäng. Denna CPS:s inställning – att tveka över sannolikheten att ett såpass tydligt intrång i någons privata kommunikationer, som ett klart brott mot Regulation of Investigatory Powers Act 2000, som Head of Legal skriver om – den inställningen, den tveksamheten kommer från Nordirland.

Storbritannien är i särklass det mest övervakade (och undervakade) samhälle som finns. Det finns i princip fler övervakare än övervakade, som bl.a. framgår av det faktum att UK har fler CCTV-kameror än något annat land. (Det är t.ex. därför dokusåpagenren föddes här, dvs. folk får aldrig nog av att titta på folk som är ungefär likadana som en själv).

Det brittiska övervakningssamhället skapades av/under Nordirlandkonflikten. Vad Staten och Kapitalet anbelangar är det tekniska arvet från The Troubles precis lika värdefullt som det militära arvet. Och om den tekniska sidan har det skrivits ett flertal böcker: en del har blivit förbjudna, andra har släppts igenom. Men samtliga skribenter är överens om att UK ligger långt, långt framåt vad gäller urban avslyssning (så långt att amerikanerna kommer hit för lektioner).

Eller med andra ord: kan det ha varit så att CPS tog sig en titt på situationen och bestämde sig för att sannolikheten för en fällande dom mot Murdochimperiet var ungefär lika stor som sannolikheten för en fällande dom mot den brittiska staten?

Guardians exklusiv om phone-hackingskandalen idag (BBC har en sammanfattande Q&A här) är en krevad jämförbar på Richterskalan med dom som skakat bankvärlden och, senast, parlamentet.

Murdochs News of the World har alltså inte bara – genom proffsbulvaner – gett sig ut på ett gigantiskt fiskafänge och hackat tusentals mobiler tillhörande mer eller mindre hela det offentliga Storbritannien, från politiker till dokusåpakändisar. Dom har också hackat gjort intrång i social security-register, skatteregister och – brottsligare blir det knappast – polisregistren. “Det här är,” sa Andrew Neil idag, “en tidningsredaktion som totalt tappat kontrollen.”

Och i skrivande stund (sen e.m. torsdag) väntar alla (Guardians liveblogg här) på att polisen ska förklara varför man valde att inte gå till domstol, eller ens tala om för mobilinnehavarna vad som skett. Den mer eller mindre uttalade misstanken: därför att man inte vågade ta sig an Murdochimperiet.

PS: Jag strök det där om hackat ovan, det var ett rent slarvfel. Hade dom hackat polisregistren skulle det varit fjorton gånger mer hejsan-tjosan än det är nu, eftersom den brittiska polisens “criminal records”-lagring använder samma system som FBI. NotW:s metod var gammal vanlig social ingenjörskonst: illa nog, men inget märkvärdigt.