…har jag nu sett på SVT Play. Även om man kände till historien förut, så, ja, phew…

Jag menar, för att göra Ebbe och hans karriär till fiktion så skulle det krävt den Budd Schulberg som skapade Sammy Glick, i kombination med den Nikolaj Gogol som skapade revisor Chlestakov, kryddat kanske med en Bertolt Brecht på sitt allra mest cyniska humör.

Men precis som med Revisorn så hamnar ju fokus i minst lika hög grad på den politiska miljö i vilken han kunde agera som han gjorde. Ebbe hade förvisso dom underliga egenskaper man pratar om i filmen – och det finns massor av historier om hans uppväxttid i Göteborg – men dom egenskaperna kunde ju bara komma till effektivt uttryck i ett socialt sammanhang som så till denna milda grad präglades av nonchalans, självtillräcklighet och militant klåparanda.

Att exempelvis människor som Sune Sandström och Nils-Erik Åhmansson kunde nå så pass hisnande positioner i polisväsendet är, bara det, en fruktansvärd dom över den generation politiker och ämbetsmän – och journalister! – på vars ansvar det föll att reda ut sanningen om Palmemordet. Skratta eller gråta? Det kan man sannerligen fråga sig.

[PS lite senare:][för den som är intresserad av sånt här…] Gå tillbaka och titta på (skrålla ner) min brevväxling med Anders Ferm, som förstås förekommer i Ebbefilmen (Ferm alltså, inte brevväxlingen…). När jag i mitt svar citerar John Edwards (som sedan försvann spårlöst, en mycket mystisk historia) om det där med att Palme “was negotiating peace in the morning and selling arms in the afternoon” så kommer det från en Yorkshire Television-dokumentär från just 1988 som hette “The Bofors Affair“. Dokumentärens producent Peter Moore berättade för mig att Ebbe dök upp, med livvakt och “hamburgare i innerfickan”, på deras kontor och begärde att FÅ VETA ALLT…! Peter och dom andra började förstås bara gapflabba, och Ebbe försvann, svans mellan ben. Detta var alltså nivån, detta var alltså djupet på Ebbes efterforskningar i London, som Leijon skrivit sitt ödesdigra brev för: att fråga teveproducenter vad dom visste… Unbelievable. Unbefuckinglievable.

…rapporterar bl.a. AB idag. Läs “Palmemordet”, alltså. Vi har påpekat förut, när detta har varit på tal, att det här är Lektion nr 1 i hur man ska läsa nyheter kritiskt. Ens första reaktion blir väl, Å va bra, det är klart vi aldrig ska ge upp jakten på Palmes mördare, särskilt när vi nu har DNA-analyser och sånt.

Ens andra reaktion bör då bli, Vänta nu här ett enda litet jävla tag: om jag nu hade vetat nånting substantiellt om mordet och led av samvetskval och tänkte lätta på mitt sinne, säg vid pass den första mars 2011, ja nu får jag nog ta och tänka om, och bränna upp det där bokmanuset jag har i garderoben…

Om det låg en sammansvärjning bakom mordet, vilket inte alls är otänkbart, så är lyftandet av preskriberingen ett mycket effektivt sätt att få alla att fortsätta hålla käften, helt enkelt.

Thomas Nydahl fick mig att börja fundera på Alvar Alsterdal igen (se kommentarerna till föregående post). Jag nämnde då en artikel i Moderna Tider (januari 1992) som jag skrev i rent saneringssyfte, eftersom Alvar efter sin död blivit anklagad för ett slags censuringrepp mot en (usel) bok om Palmemordet. Jag har nu scannat texten och den ligger som pdf-fil här.

På den sidan får man sig för övrigt också till livs ett pastarecept av Anders Ehnmark. Det var lite grand en trend på den tiden att författare skulle skriva matkrönikor i kulturtidningar. Pionjären (tror jag) var Gunder Andersson, när han som redaktör för Författarförlagets tidskrift Tidskrift fick Erik Beckman att skriva en ganska lång serie med falukorvsrecept i varje nummer. Lysande texter, underbara recept. Och jag har förgäves letat efter dem alltsedan dess. Om nån av er vet var man kan komma över kopior, så meddela mig omedelbums. Thank you.