De bästa ordvitsarna exploderar som bekant ur en viss, specifik situation. Dom fungerar inte friställda, dom måste kontextualiseras, därav det berättande elementet i det följande. Plus timing, självfallet. Jag kör detta på Kvällstoppenvis med att annonsera dom i ordningen 3-2-1.

Nummer 3: På tredje plats hamnar Jesus. Det var när han drogs inför Pontius Pilatus, och denne ställde vad han tyckte var en oerhört listig fråga: “Quid est veritas?”, alltså “Vad är sanning?”. Men Jesus var förstås listigare än så, det låg liksom i fadersarvet, så han gav svaret i ett perfekt anagram på frågan: “Est vir qui adest”, alltså “Det är mannen som står inför dig”.

Snyggt jobbat, Jesus, men kanske aningen mekanistiskt, därav tredjeplatsen.

Nummer 2: Min gamla polare John Newton (bl.a. restaurangkritiker på Sydney Morning Herald) (snacka om knäck, alltså…) åkte på Greklandssemester med sin vackra hustru De. En morgon efter frukost stod dom framför hotellhissen och väntade på att få åka upp till rummet igen. En av hissarna landar, dörren öppnar sig och ut kliver nåt dussin greker som uppenbart är på väg till ett bröllop eller en födelsedagsfest, för dom har famnarna fulla av presenter. John vänder sig till De och säger: “Beware of lifts bearing Greeks”.

Den har en platsbestämd oundviklighet som gör en så pass hög placering förtjänt.

Nummer 1: Nånstans på 70-talet körde BBC2 en frågetävling om konst, där bland andra Frank Muir deltog (Frank Muir var ordvitsarnas Lenin, en brutal förfinare, ett geni). I ett av programmen gällde en av frågorna att finna ett samband mellan ett stycke musik och ett konstverk, i det här fallet var det Bachs Goldbergvariationer och ett av Ingres bourgeoisieporträtt. Tyvärr minns jag inte vad sambandet var mellan dem var. Men Frank Muir såg omedelbart länken: “Look Bach in Ingres”.

Bättre än så blir det inte. Eller…?