Follow the money
Monday, April 6th, 2009En recension i senaste LRB handlar om den nazistiska elitens intima förhållande till de tyska adliga, finansiella och sportsliga eliterna, och under loppet av recensionen kommer ett intressant stycke (börjar “Above all, putting together…”) om hur klientilismen utgjorde en sån väsentlig del av nazistisk kulturpolitik, dvs. att man oavsett partitillhörighet knöt till sig både kulturarbetare och kulturbyråkrater genom finansiella gåvor, “through which each beneficiary entered into a personal relationship with the holders of power.” Ett likadant system tycks också ha inkluderat höga militära befälhavare, typ Rundstedt och Guderian.
Det är möjligt jag är ute och cyklar, men just det här med snabba cash som politisk motor verkar vara ett något “understuderat” område. Jag skrev i oktober om det där med att bl.a. bröderna Dulles personligen tjänat storkovan på smarta aktieaffärer runt olika USA-imperialistiska militärinsatser efter kriget. Och då ska vi ju inte ens börja prata om bonusar och bankirer och fackpampar och sånt… Follow the money, som sagt.
[Senare:] För, jag menar, om snabba cash kan visas vara en betydelsefull motor bakom politiska beslut – och med dem den historiska utvecklingen under kapitalismen, i stort eller smått – så har man ju fyrat av ett ordentligt skott under vattenlinjen på den ortodoxa marxismen, enligt vilken kapitalismen är en anonym och opersonlig kraft, vars aktörer inte är så mycket ute efter ett subjektivt “looking after Number One”, utan helt enkelt är en profitmaximerande kompetens (eller inkompetens, i senare dagars fall…) som är lika mycket ett hjälplöst (om än välbetalt) objektivt offer för systemet som någonsin proletären vid sin mervärdesmaskin. “The personalisation of power”, som vår vän kallade det i sin recension.