En veteran i “miscarriage of justice”-genren, Eamonn O’Neill, skriver om mediernas allt tydligare brist på intresse för den här sortens tidskrävande och komplexa journalistik. Men, som han säger, dom var också en typ av undersökningar som brukade anses “worth supporting because they usually connected with the average [viewer/reader] and they mattered at a basic social-justice level”. Så ej längre, alltså.

Jag hör till dom som tror att medieföraktet är mer utbrett än en del vill tro. Jag håller med Lidbom om att journalister ofta har en helt och hållet illusorisk bild av sig själva som “speaker of truth to power”, som maktgranskare. Jag tror att intressegemenskapen mellan stormedierna och den politiska klassen inte bara i verkligheten är mer väsentlig än några intressekonflikter dem emellan, utan att den också så uppfattas av det stora f.d. tidningsköpande och licensbetalande flertalet.

Jag tror med andra ord att nästa stora tektoniska skiftning, nästa stora förtroendeavgrund – efter dom mellan småsparare och kasinofinanssfären, och mellan röstare och den parlamentariska demokratin – kommer att öppna sig mellan stormedierna och vad som finns kvar av deras konsumenter. Och det är inte omöjligt att den skiftningen sammanfaller med introduktionen av nya betalsystem på webbnyheter, enligt “can’t pay, won’t pay”-principen.

Jo, Daily Telegraphs upplaga har gått upp med 600,000 ex, men hela utläggshistorien var en sparv som flög in i munnen på dem, inte resultatet av ett långt och idogt journalistiskt förarbete – “Och varför,” tror jag fler och fler kommer att fråga sig, “var det inte det?” Den här sortens kritiska konsumentmedvetenhet vad gäller media – vad exakt är det som är så värdefullt att man inte vill att vi ska ha det gratis? – är något att se fram emot, anser jag. Om sedan papperstidningarnas roll därmed enbart blir att knycklas ihop till handväskfyllnad på Louis Vuitton – well, so be it…