I år är det 150 år sen han föddes, nästa år ett sekel sen han dog. Spänn fast säkerhetsbältena och skruva upp stereon till elva: “WOLLT IHR DEN TOTALEN SYMPHONIE?”

Det har alltså blivit dags att slutgiltigt bestämma sig. Vilket jag aldrig kunnat göra. Det finns en – troligen apokryfisk – klassisk sågning av en skådespelarinsats: “He played Hamlet and won”. De vulgära vill nu gärna tro att den lyder “He played Hamlet and lost”, men det tar ju livet av hela poängen. Fast med Mahler är det liksom på det senare viset: man spelar symfonierna, och står alltid till slut som förlorare. Musiken har vunnit på knock-out i femtielfte ronden.

Jag har alltså stått med hela huvet och det mesta av hjärtat i lägret som anser att Mahler är romantikens sista, hejdundrande brakskit. Den plågade subjektiviteten har ingen annanstans att gå, it’s over, terminado. Emotionell bombasm är för de emotionellt döva, och nittonhundratalet/modernismen skar ner, skar tillbaka, rensade och klargjorde, och det är det modernistiska idiomet som är mitt, i musiken som i så mycket annat.

Men så hör man – mer och mer ofta ju äldre man blir, har jag upptäckt – passager, långa stycken, hela satser som har en fenomenal klarhet och lyricism, som man liksom inte hört förut, särskilt förstås i nian. Så jag har bestämt mig för att sluta raljera om brakskitar och annat, att faktiskt ta och hålla käften och lyssna i ett par år. Nu behöver jag en gång för alla veta. Jag återkommer vid pass januari 2012.

Fotnot: Här finns en rätt bra artikel av Tom Service i The G. Här är en samlingplats för festivaler och andra begivenheter. Här är en bild på honom: håll med om att han ser ut lite grand som en reklamare c:a 1997…

PS/torsdag: Detta från en av kommentarerna på Andrew Browns blogg häromdan:

Two days ago I was playing in a concert, and during a coffee break with my fellow musicians, we were chatting about the upcoming Mahler we are going to do (yet again). The principal oboe player admitted he never listened to Mahler – hated it, couldn’t stand it, but then said he really liked playing it. With that the whole table of around 6-7 of us vociferously agreed with our oboeist, all admitting we never listen to it, but quite like playing it. What emerged was how we felt when we played it. That the feeligns and the actual experience of the music was so radically different when playing, to that of listening.

What was even more interesting was everyone seemed to understand each other perfectly, and nobody seemed at all interested in exploring why that should be so. To us it was just obvious.

Här, tror jag ni håller med om, ligger något oerhört djupt och bubblar…