London Review of Books fyller trettio år (hurra) vilket bland andra Guardian noterar idag. I alla fall i den engelskspråkiga världen tycker jag den leder stort bland kulturtidningar. TLS har visst sina förtjänster, men deras remit är ett annat: att vara akademiskt någorlunda heltäckande i fråga om ämnen. NYRB går från bra till lysande och tillbaka igen. Men LRB har utvecklat en alldeles egen approach, lika excentirisk som den (nästan alltid) är angelägen. Och kvaliteten på texterna har med åren nått suveräna nivåer.

Det var nog därför jag blev insläppt ett par gånger under de tidigare åren… Jag skrev två texter i LRB år 1989: den ena (18 Maj) en recension av en rätt mysko bok om Palmemordet, “Death of a Statesman” av pseudonymen Ruth Freeman; den andra (i 10-årsjubileumsnumret, som det råkar sig, 26 oktober) en recension av Simon Haywards plaidoyer “Under Fire: My Own Story” om hans tid i den svenska rättvisans… klor, får man väl säga.

Och jag vägrar fortfarande gå med på att man inte skulle kunna producera något motsvarande i Sverige. Något av det första jag skrev under Pressylta Reducii rubrik var en rätt fiffigt uttänkt plan för hur det skulle kunna gå till rent praktiskt (det går inte att permalänka, men den finns att läsa den 26 juni 2005 i Pre-Wordpressarkivet; väl värt en titt, om jag får säga det själv). Hade jag haft en kommentarsfunktion på den tiden, så hade det nog blivit en rätt livlig tråd. Som i stället kom att utspela sig på Malte Perssons Errata, vill jag minnas.

PS: Och med den nya webdesignen kommer också ett utökat arkiv, som inkluderar mina två artiklar – men endast läsbara om man är prenumerant. Fair enough, I suppose. Fritt att läsa (klicka på “One Winter’s Night”) är emellertid den påföljande brevväxlingen om Olof Palme mellan Anders Ferm och mig på insändarsidan (skrålla ner). Jag vann på KO i andra ronden, inget snack.