Här är den då, Tom Lubbocks recension av Madridretrospektiven (här är en kort YouTubelänk om utställningen). Och han är förstås inte alls okritisk, särskilt inte om målningarna: “Apart from the portraits, there probably isn’t a totally achieved painting after 1921”. Och detta är bra:

“Lewis’s essential apercu was that Cubism could have content: its deconstructed bodies and dissolving spaces could be taken, not as a formal language, but as a strangely living world.”

Jag fick just en inbjudan att komma till Fundación Juan March i Madrid (mera här) den 5 februari klockan nio på kvällen… För att dricka öl. Eller nåt. Men inte ens jag går på den lätte. Det är en fälla. Det är Virginia Woolf-Sällskapets årsmöte förtäckt till MC-klubb. Under tiden skrattar vi tidlöst. Se bilden.

Den största Wyndham Lewis-utställningen som någonsin mobiliserats äger rum nästa år, från 5 februari till 16 maj.

Inte mindre än 160 målningar och teckningar kommer att ställas ut. Särskilt starkt representerat är de tidiga verken 1900-1913 och, för första gången på den här sidan Atlanten, det mesta av hans produktion i kanadensisk exil under kriget. Hela Timon of Athens-serien finns förstås med, liksom förstaupplagor av hans böcker. Allt beledsagat av en omfattande katalog med nyskrivna essäer av ledande Lewis scholars.

Det är helt enkelt så nära vi nånsin kommer att komma den retrospektiv som alla seriöst konstintresserade väntat på sedan Lewis död för femtiotvå år sen.

Och vart går då vallfärden? Tate Britain? National Gallery? Courtauld?

Nej, Fundacion Juan March i Madrid… “Det är på sätt och vis helt riktigt att detta kommer att äga rum i Madrid,” säger Richard Humphreys, en av kuratorerna. “Lewis studerade här vid förra sekelskiftet: han letade efter en mer löftesrik miljö för att kunna utveckla sin talang än den han funnit i London. Plus ça change!”

Och det finns idag ett speciellt starkt intresse för Lewis i Spanien, inte minst kanske p.g.a. den forskning som bedrivs på universitetet i La Rioja: ett av deras senaste projekt är att ha lagt upp den konstkritik Lewis skrev i The Listener mellan 1946 – 1951. Värt en liten browse, skulle jag sagt…

Eliot påminde mig om att jag en gång (för Allt om Böcker 1985) satte ihop en minikatalog över roliga historier om modernismen, om den kamelen nu går att svälja. Vi saxar en (som jag tror kommer från Richard Ellmans Joyce-biografi):

Wyndham Lewis och T S Eliot skulle åka till Paris för att hälsa på James Joyce. Av skilda anledningar kunde Ezra Pound inte följa med. Ständigt den omtänksamme vännen, och medveten om Joyces dåliga ekonomi, skickade han i stället med ett paket, inslaget i brunt papper och snöre.

Lewis och Eliot når Paris och träffar Joyce på en restaurang. Där överräcks paketet högtidligt. Joyce, halvblind och fumlig, ger sig på Pounds komplicerade, om inte rent paranoida, knutar, men utan framgång. Efter en stund får “brutale” Lewis hjälpa till. Äntligen kan Joyce veckla upp papperet. Paketet visar sig innehålla ett par begagnade skor. De är tre nummer för små.

I en tung och tjurig tystnad, med blickarna fastspända på de gamla skorna, sitter tre av den engelskspråkiga modernismens förgrundsgestalter och undrar vad den fjärde kan ha tänkt på.

Man har hittat T S Eliots refuseringsbrev från 1944 vad gäller Orwells trotskistiska grisdrama ‘Animal Farm’, i vilket Eliot tycks mena (han är inte i sin allra glasklaraste form här) att en kritik av Stalin kanske vore befogad, men i så fall helst inte från trottehåll. The G. skriver om det idag.

Wyndham Lewis berättar en historia om Eliot som för mig kommit att sammanfatta engelsk litterär högkultur. Det var på 30-talet, Lewis fick en dag för sig att hälsa på hemma hos Tom. Sin vana trogen öppnade han och gick in utan att ringa på klockan. I hallen upptäckte han så att dörren till Eliots arbetsrum stod på glänt, och han hörde svaga röster. Lewis smög sig sakta fram och kikade in.

Därinne, nersjunken i sin läsfåtölj, satt Thomas Stearns Eliot och stirrade bistert, rakt ut i tomma intet. På golvet bredvid honom, på knä och med knäppta händer, och med blicken vädjande upplyft mot honom, satt Lady Ottoline Morell. Hennes juveler glittrade där inne i det anglikanska dunklet. Och med en stämma som vibrerade av innerlighet yttrade hon de odödliga orden: “Teach me to pray, Tom! Teach me to pray…!”

Se där en uppgift för litteraturen: att lära aristokratin be till Gud.