Man har hittat en etsning som föreställer Hitler och Lenin när de spelar schack. Bilden lär ha deras namnteckningar på baksidan. Den är daterad 1909 och utförd av en judisk teckningslärarinna, Emma Lowenstramm (ska vara Löwenstamm?), som lär ha bevittnat händelsen. Och, jodå, tveksamheterna är många och en del av dem omnämns i Telegraphartikeln, bl.a. att Lenin sannolikt inte var i Wien under 1909. “En gloriös fantasi,” kommenterar en historiker.

Och som “fantasi” har den ju inget som helst att sätta emot det avsevärt intressantare sammanträffandet att Hitler gick några klasser under Ludwig Wittgenstein i läroverket i Linz. George Steiner är en av dom som skrivit utförligt om detta. Den kan rent av vara så att det är Wittgenstein som är den långväxte, stilige juden från den rika familjen som Hitler skriver om i Mein Kampf. Han är lite vag om vad som hände den dagen på skolgården när han först blev medveten om judarna, men det slutade med att Hitler av någon anledning förnedrades av att den långe, snygge judepojken skrattade åt honom.

Rulla då framåt i tiden, till vad jag tror var de årliga partidagarna i München, där Hitler alltid höll tal. Tre år i rad – från 1940 till 1942 – berör han varje gång judarnas öde, och varje gång använder han nästan identiskt samma formulering: “Dom skrattade åt mig när jag sa att judarna skulle få känna av det germanska folkvets vrede, men nu skrattar dom nog inte så högt” (ej ordagrant, men finns att läsa i Kershaws Hitlerbiografi). Det är denna fullkomligt hisnande tanke George Steiner är så fixerad av: att Wittgenstein – av alla fenomenalt omöjligt möjliga människor – på något sätt var utlösaren av Hitlers medvetenhet om judarna. Wovon man nicht sprechen kan, darüber muss man schweigen, som sagt.

Tanken bakom årets sommartävling kommer från två håll. En så kallad dubbeltanke.

För det första ett talesätt, eller snarare en allmänsanning, som varenda londonbo som nyttjat allmäna färdmedel nån gång yttrat: “You wait hours for a bus, and then three come along at once”… Typiskt, när man har bråttom. Vardagens små förtretligheter.

För det andra, som veteranerna bland er vet, så älskar jag flippade repliker ur anglosaxiska biopics ( “Come on, Hitler, let me buy you a glass of lemonade!” eller  “Nice work on the manifesto, Trotsky!”). Här finns förstås gränslöst med möjligheter.

Tävlingens premiss är då att ta världshistoriska händelser och förlopp, filosofiska teman och tvisteämnen, poetiska visioner och prosaiska panorama, vad som helst, bara de historiska dimensionerna är rätt så rejält tilltagna – och därefter förminska dem till just vardagens små förtretligheter. Det första exemplet ger oss vår rubrik:

Äntligen har man arkebuserat sin sista mensjevik, så får man ett jävla matrosuppror på halsen. Typiskt, sa Lenin.

Eller en filosofisk vinkel: Precis när man hittat ett bra sätt att beskriva just den här biten av älven, så kommer det plötsligt mera jävla vatten. Typiskt, sa Herakleitos.

Eller en litterär: När man kommit så långt som jag i meningslöshet, är vartenda jävla ord intressant. Typiskt, sa Ekelöf.

Men bidragen behöver givetvis inte handla om högtravande ting som litteratur och filosofi. Jag tror t.o.m. att juryn ser med synnerligt blida ögon på populärkultur och sport, tixempel. Enda regeln är att bidragen måste innehålla orden “jävla” och “Typiskt, sa…”. Och att man lägger in dom i kommentarsfältet. Vinnaren utses i, typ, början av augusti. Priset? Ännu ett exemplar av en egenhändigt komponerad bok. Bäva.