För att återigen inte blanda mig i en debatt: jag kan väl inte vara den ende svenske kulturradikal som inte har något som helst att invända mot Göran Hägglunds, ähm, analys av kulturradikalismen som hegemonisk i Sverige. Och tack och lov för det! För vad vore alternativet? Ett kulturliv dominerat av dessa lytta frontsoldater ur Kommando Olle Hedberg? Don’t make me laugh…

Skitprat är förvisso huvudingediensen i Hägglunds artikel, men jag tycker det är inte bara felaktigt utan fegt att förneka att min kulturradikala generation numera sitter i chefsstolarna. Det finns en parallell häröver, när de kulturkonservativa – som verkligen har nåt att säga till om i den här kulturen! – anklagar BBC för att vara ett liberalt vänster-om-mitten-näste. Visst är det det! Illa vore det ju annars.

Nu när Johan Lundberg satt punkt för debatten om kulturkonservatism kanske man kan lägga till ytterligare ett par punkter, om inte annat så för att skapa en snygg pinteresk minipaus i stället för ett abrupt avslut…

Jag tror i princip inte att sakfrågorna var så förfärligt kontroversiella som Lundberg hade tänkt sig; han verkar tvärtom lite förvånad över hur många soi-disant kulturradikaler som instämde i många av hans iakttagelser. Tradition och bildningsideal är trots allt inga främmande varelser i en radikal kultursfär som vilar så mycket på självbildningen som vår gör.

Som jag ser det, där Lundberg gjorde oss alla en tjänst var i en biprodukt av debatten: att han ställde den svenska kulturens monologiska karaktär i centrum. Svensk kulturdebatt – och det syns förstås mycket mer tydligt utifrån, som bl.a. Karin Stensdotter också kan intyga – är ett utpräglat Denkkollektiv med utpräglade Denkstilen (vetenskapsteoretikern Ludwik Flecks begrepp, som senare blev underlag för Thomas Kuhns paradigmteori). Paradexemplet är dagordningsparanoian, alltså när skribenter typiskt positionerar sig alldeles i periferin av – men aldrig riktigt “i” – debatten och förklarar att den handlar om fel saker. Jag tror detta är vad Fleck skulle benämnt “Zirkularität von Wissen”, men som jag nog hellre skulle kallat “goddag yxskaft”.

Jag tyckte i början att Lundberg begick ett taktiskt misstag i att överhuvudtaget gå i debatt med kulturradikalismen. För kulturradikalismen vinner alltid, inte nödvändigtvis för att den har de vinnande argumenten på sin sida, utan därför att den är fleckskt hegemonisk och alltid flippar tillbaka till defaultläge. Men om Lundberg bidragit till att ta den svenska kulturen några steg närmare flerspråkigheten, så förtjänar han gratulationer.