Revolutions-Nytt
Sunday, March 29th, 2009Igår var det den inledande, lite hövliga protestdemonstrationen mot G20-mötet, arrangerad av fackförbund, kyrkor, NGO’s, osv. Dom hade väntat sig c:a 10,000 på marschen från Embankment till Hyde Park. Det kom 35,000, och det gick förstås lugnt till. “Men det är på onsdag vi tråder en lustiger dans,” säger polisen. Och det ligger definitivt nåt i luften: det är inte bara Ritz Hotel som spikar över fönstren, bankanställda uppmanas undvika kritstreckrandigt, jag har redan hört många-många som kommer att ta sig en ledig dag. Som skalden diktade: “Släpp fångarne loss, det är vår!”
Post Scriptum: Eftersom den här “Revolutions-Nytt”-serien kommer att fortsätta in på nästa vecka vill jag gärna adumbrera mina allmäna politiska sympatier, om inte annat så för dom som är relativa nykomlingar till Pressylta.
Mina politiska sympatier (MPS) går att likna vid såna där sagoslott som lekskoleungar gör av dasspapprullar och klister och blaffig vattenfärg: skittjusigt, men hållbart i c:a 48 timmar. Hur som haver, följande underliggande principer gäller.
Med 70% av MPS-hjärtat omfattar jag nån som Ross McKibbin (se t.ex. länk i förra onsdagens post) och hans stramt kontrollerade vrede, hans passionerat socialdemokratiska sense and sensibility.
Med 29% av MPS-hjärtat älskar jag upplopp. “There comes a time,” skrev min broder H.L. Mencken, “when every man feels the urge to spit on his hands, hoist the black flag, and start slitting throats”.
Med 1% av MPS-hjärtat gillar jag min soffa mer än nåt annat. Jag menar: jag är 58. Give me a break…