Firesign Theatre
Monday, January 18th, 2010Det är i skrivande stund 5 år, 2 månader, 3 dagar, 6 timmar, 44 minuter och 13 sekunder sedan jag skrev min första post på Pressylta (som för övrigt var jävligt bra, den handlade om “Pärlor från Göteborgs-Posten”: läs den här, skrålla ner till början) (Jag var permalänklös på den tiden…)
Det har alltså blivit hög tid att jag släpper loss en annan sida av min personlighet, något jag (nästan) hållit hemligt under alla dessa år. En Carl-Ivar? O nej… En Åsa Beckman? Icke för Nicke… En Pär Ericsson? Fuck off, you evil person…
Nej, det är att jag tillhör en kult.
Kulten av The Firesign Theatre, en San Francisco-baserad radioteatergrupp med korrekta ambitioner och no bad luggage whatsoever. Eller ja, “San Francisco”…: dom bor allihopa nu i åldershippiekolonin på Whidbey Island, WA, där dom försöker tjäna en brödskalk på att sälja hasch till presidenten, and good luck to them.
Jag ska inte ens försöka förklara TFT, annat än att säga att dom gör liveshower, radioprogram och skivor. Jag skrev om dom den 4 oktober 2005 på analog-Pressylta:
En västkustamerikansk radiokomedigrupp bildad på 60-talet, som fortfarande är igång. Suveränt material, snabbt, intelligent, politisk, flippat, allt på en gång. Väl värt att ta sig en titt på. Det mesta av deras material har förstås getts ut på platta, särskilt klassikerna från 70-talet, “How Can You Be in Two Places At Once When You’re Not Anywhere At All”, “I Think We’re All Bozos On This Bus”, osv. Så följde lite grand av en mellanperiod under 80-talet. Men på 90-talet fick dom tillbaka formen, framför allt i trilogin “The Bride of Firesign”, “Give Me Immortality Or Give Me Death” och “Boom Dot Bust”.
Resten får ni upptäcka själva. Jag vill bara ge er tre smakprov på nåt av den mest intelligenta, skarpaste satir som nånsin kommit från vårt välsignade USA. Allt är Spotifylänkar: kick back, ta några minuter och bli övervälmad.
Den första heter “The Firesign Theatre – Temporarily Humboldt County” (transcript här) och är Amerikas historia på 9 minuter 13 sekunder, från albumet “Waiting for the Electrician or Someone Like Him” (1968).
Den andra är en helt underbar fortsättning och uppdatering kallad The Firesign Theatre – The Lonesome American Choo-Choo Don’ Wan’ Stop Here Any Mo’ (transcript ej tillgängligt) från “How Can You Be In Two Places…” (1969).
Med mitt tredje urval bryter vi den amerikanskhistoriska trenden och köper den helt fenomenela sjung-med-nu-alla The Firesign Theatre – Communist Love Song (transcript ej tillgängligt) från “Shoes for Industry!” (1999).