Jag Trodde Inte Jag Skulle Gilla Det, Men Jag Tror Jag Tar En Till (Tre)

På tal om Irland. En av de klokaste saker jag nånsin gjort var att ta med mig min annoterade amerikanska pocketupplaga av Finnegans Wake när jag åkte till Dublin 1971, där jag bodde i ett drygt år. Jag tog alltså med den i akt och mening att läsa den “på plats”. Jag fattar fortfarande inte riktigt hur jag bar mig åt för att vara så klok… Det måste ha varit drogerna.

Vilket jag då gjorde, läste den alltså, från första raden till sista. Och sen måste man ju ge efter för frestelsen och börja om från början igen, och läsa de första tio sidorna än en gång, bara för att få cirkeln ordentligt sluten. Fast “läsa” är ju då ett högst diskutabelt ord i det här fallet. Vad man nästan omedelbart upptäcker är att läsningen sker på helt andra förutsättningar än i konventionell prosa.

Lite av samma sak sker med Gertrude Steins repetitiva manér. Man växelvis kanar fram på glashal is ena stunden; i nästa stund studerar man texten i mikroskop; det handlar om ett slags höjdförskjutningar, ständiga nivåväxlingar. Ena stunden är det det lätt porriga, burdusa, fenomenala barnspråket – det hjälper ju att Joyce är så jävla rolig också – och i nästa stund en bit mager oxfilé av narrativ exquisiteness, till exempel en dialog som fokuserar allt man liksom inte trodde gick att fokusera.

Bit för bit träder berättelsen fram om pappa HCE (“Here Comes Everybody”), om mamma ALP (“Anna Livia Plurabelle”), om sönerna Shem författaren och Shaun brevbäraren. Och om puben, och om vad pappa hade för sig den där kvällen i Phoenix Park. Nånting hände där i parken, en del vill mena av sexuell natur, andra vill mena av mer spirituell d:o. Men ALP klarar skivan, hon får på något sätt Shem att författa ett brev, som Shaun levererar. Det finns några glänsande vackra kärleksförklaringar mot slutet, från ALP till HCE, som bitvis påminner om Mollys monolog.

Slutet gott, allting gott, alltså. Försåvitt man inte börjar om från början igen, för då kan det gå hur som helst.

“Jag kan verkligen rekommendera denna bok, och ser fram emot författarens nästa” (Jules Feiffers recension av Bibeln)

James Joyce vid pianot, foto av Gisèle Freund 1939.

Detta egentligen bara som en biprodukt av min intensiva reschörsch om säckpipans politiska ekonomi, en post som anländer mer eller mindre when it’s good and ready. Nästa bild jag ska försöka hitta är Lorca vid pianot (han var lysande, ni har hört honom ackompanjerande La Argentinita, yes?). Om nån däremot vet var man hittar en inspelning av Lorcas röst – kontakta mig omedelbart, det är ett av litteraturbiografihistoriens stora holy grails.

…grand, famous, secret, enormous, female, French, red… är i fallande skala dom tio vanligaste adjektiven i Dan Browns böcker. So far, so predictable, liksom. Men om man gör samma frekvensundersökning hos James Joyce blir det plötsligt mycket mer, tja, nummer 10 där:

Good, little, new, black, dark, light, red, green, blue, lovely.

Detta enligt en (onätad) notis i The G idag. Undersökningen är utförd av Vivian Cook, författare till ‘It’s All in a Word‘, som publiceras på torsdag.

Eliot påminde mig om att jag en gång (för Allt om Böcker 1985) satte ihop en minikatalog över roliga historier om modernismen, om den kamelen nu går att svälja. Vi saxar en (som jag tror kommer från Richard Ellmans Joyce-biografi):

Wyndham Lewis och T S Eliot skulle åka till Paris för att hälsa på James Joyce. Av skilda anledningar kunde Ezra Pound inte följa med. Ständigt den omtänksamme vännen, och medveten om Joyces dåliga ekonomi, skickade han i stället med ett paket, inslaget i brunt papper och snöre.

Lewis och Eliot når Paris och träffar Joyce på en restaurang. Där överräcks paketet högtidligt. Joyce, halvblind och fumlig, ger sig på Pounds komplicerade, om inte rent paranoida, knutar, men utan framgång. Efter en stund får “brutale” Lewis hjälpa till. Äntligen kan Joyce veckla upp papperet. Paketet visar sig innehålla ett par begagnade skor. De är tre nummer för små.

I en tung och tjurig tystnad, med blickarna fastspända på de gamla skorna, sitter tre av den engelskspråkiga modernismens förgrundsgestalter och undrar vad den fjärde kan ha tänkt på.