Magnus Sandelin har förstås alldeles rätt, i Expressen idag, vad gäller slentrianvänsterns antisemitiska gengångare. Av FIB/Kulturfront hade jag inte väntat mig något bättre, och av bloggsfären ännu mindre bättre, men det oroväckande är ju att marginalmullorna mer och mer ofta hittar rännstenskanaler in i the mainstream, medialt, opinionsmässigt och framför allt språkligt. Inte minst idiotiskt är ju att det hjälper till att marginalisera de tunga, judiska röster som har talat ut: David Grossman, Avi Shlaim, Henry Siegman, osv.

Men det som Sandelin kallar tystnaden från den antirasistiska vänstern – skamlig som den är – är lik förbannat en reflektion av ett lokalt palestinskt misslyckande, närmare bestämt det sekulära Palestinas – historiskt alltså i princip Fatahs – oförmåga eller ovilja att styra både den palestinska gräsrotsopinionen och den palestinska “polity” (övers?) bort från antisemitismen. Man har – hövligt uttryckt – sett mellan fingarna med fotokopierandet av Der Sturmer, med massupplagorna av Sions Vises Protokoll och Förintelseförnekande, med antijudisk skolundervisning, osv.

Det är en av de stora tragedierna att det sekulära Palestina har missat så många historiska chanser att ta det moraliska övertaget i konflikten med staten Israel: ett ovillkorligt accepterande av Förintelsen och statens Israels rätt att existera inom före-67-gränserna; att ha etablerat icke-våldet som huvudsaklig kampform; att ha etablerat en kraftfull och effektiv och konsekvent genomförd politisk skolning av av de palestinska kadrerna, i fråga om antisemitism som så mycket annat. Som bara några få exempel.

…som det brukar heta, så ska man läsa Avi Shlaim i Guardian idag.