Här har vi då Independents lösning på tidningskrisen: mer snuttifiering. Man har alltså dumpat idén om att göra den till gratistidning, a la Evening Standard, uppenbart beroende på att annonsörerna inte skulle gilla det. Det lätta suset man hör omkring King’s Cross är alltså ljudet av den lättnadens suck som man drar på The Guardian just nu, eftersom The G säkert skulle tagit en ordentlig smäll med Indys gratisering i fråga om sin inre-londonska läsekrets (60% av totala).

Men om “i” är den panacea som ska dra upp Indy på aktansvärda säljnivåer igen är en helt annan 20p. När man läser den ihop med normal-Indy, som alltså blivit mycket mer sober och solid, med långa featuretexter och op-ed-material, så syns det helt enkelt som om man bara lagt ut byråmaterialet på en 56-sidig lillebror. Allt är uppdelat på färgkodade “matriser” (news matrix, business matrix, osv) för överskådlighet: här är en minitidning för folk som har bråttom.

I vilken tanke hela problemet tycks mig ligga. Varför överhuvudtaget försöka attrahera folk som har bråttom med en papperstidning? Problemet illusteras mer än väl av att man helt enkelt lyft ur storebrorstidningen en kolumn kallad “The news in 140 characters”, alltså utvalda twitterier från det senaste dygnet, och kolumnens tagline lyder: “We follow them, so you don’t have to”. Men är inte hela poängen med unga människor som har bråttom att twitter är just vad dom själva ägnar sig åt? Det verkar liksom lite redundant.

Nej, “i” är inte för mig… Men jag tror inte det enkom beror på att jag har min tidningssmak förankrad i nån slags storhetstid på 1970-talet, utan tvärtom att jag delar med många andra ur andra generationer en hunger efter det som papperstidningar kan och borde ägna sig åt som sitt unikum: bakgrund, analys, översikt, feature-length – eller med andra ord, sådant som storebrors-Indy nu tagit ännu ett steg i riktning mot. Kanske det paradoxala resultatet blir att seriös-Indy börjar sälja bättre?

[Greenslade om’i: “But the fact that it resembles Metro is more of a problem. Will people rushing to work take the trouble to stop and pay 20p for it rather than pick up their free Metro?”]

Kommer Independent och IoS att bli den första brittiska dagstidningen att kraschlanda i raviolin? Frågan är inte längre fullt så obefogad som den varit. Enligt dagens Telegraph (via Greenslade) söker man nu aktivt en köpare som är beredd att förlora £1m i månaden.

Krisen på tidningen gick nog in i slutskedet när jag slutade köpa den för några veckor sedan… Så känns det nästan när man läser siffrorna, t.ex. att bara hälften (eller mindre än hälften för IoS) av upplagan säljs till fullpris. Och ärligt talat, älskar papperstidningar som man gör så skulle jag nog inte sakna den om den gick under. Vad som en gång var en frisk fläkt från nytt håll har blivit en lite däven pust i de gamla vanliga hörnen.

Om jag skulle sakna nåt så är det väl snarast individuella skribenter som Tom Lubbock om konst, Matthew Norman om media och politik, Johann Hari om droger, Howard Jacobson om kultur, exempelvis. Men eftersom dom ändå omsider skulle dyka upp i andra fora så är det väl en saknad man snart skulle hämta sig från.

Och för övrigt, som Jeff Jarvis säger idag, angående Google News-debatten: gammalmedia har trots allt haft tjugo år på sig att anpassa sig till internetmedia i alla dess former. Har dom i det här läget inget annat att komma med än spluttering denial så, well – fuck ’em…