Operation IanDurying Freedom (geddit?)
Sunday, November 29th, 2009Jag läser i Observer att det är en ny bok och biopic på gång om min idol Ian Dury. Artikeln citerar en av hans typiska – och därför typiskt bästa – strofer, från “Blockheads“:
Your must have seen parties of blockheads
With blotched and lagered skin
Blockheads with food particles in their teeth
What a horrible state they’re in
They’ve got womanly breasts
Under pale blue vests
Shoes like dead pig’s noses
Cornflake packet jacket, catalogue trousers
A mouth that never closes.
Jag försöker hitta analogier för att beskriva Ian Dury – Jacques Brel, Cornelis, Bellman, ett kärleksbarn avlat av Povel Ramel och Shane McGowan – men det går inte. Tack och lov.
Fotnot: Och om nån behöver en förklaring till varför Kilburn & The Highroads imploderade – för att senare bli Ian Dury & The Blockheads – så klicka bara på Blockheadslänken ovan. Så såg det ut när The Highroads spelade, fast åtta resor värre, totalt kaos på scen. Att allt hängde ihop berodde på att trummisen och basisten var entusiastiska sulfatslavar och kunde spelat samma 2/4 till nästa onsdag.
När jag kom hit i början av 70-talet bodde jag praktiskt taget på Dingwall’s i Camden. Jag var dum, drogad, förälskad och 21. Ungefär varje tisdag var det Kilburn & The Highroads. Fram mot helgerna var det mer together outfits. Och Bo Diddley. Men Dingwall’s var suveränt: grovhångel, skitiga droger och bra rock under ett och samma tak.
Jag vet ingen lada som nånsin gett mig samma summa av happiness unbounded. Särskilt inte Gamla Ullevi.