Det här lär vara de teckningar med vilka Adolf Hitler sökte till Wiens Konstakademi, där han då inte kom in, för vilket han då blev jättesur, och jag menar verkligen jättesur. Teckningarna ska nu gå på auktion, rapporterar Telegraph.

Och om teckningarna är genuina, ja, inte undra på att det blev refus. Taffligt är inte ordet. Men man hoppas samtidigt att de inte är genuina, därför att det då kanske hjälper till att blockera denna den klyschigaste av amatörpsykologiska genvägar till en förklaring av Hitler.

[Senare: Kan vi inte ha en liten minitävling här? Ge titlar på dom båda teckningarna. Den till vänster heter “Hej på dej jag är gay, men min vänsterarm sitter fast i min bröstvårta”. Den till höger vet jag inte riktigt: “Mamma i snålblåst”…? “Studie av förvriden kvinna”…? “Näsan pekar åt öster, munnen  åt väster, och högerögat tittar runt hörnet”…]

Man har hittat en etsning som föreställer Hitler och Lenin när de spelar schack. Bilden lär ha deras namnteckningar på baksidan. Den är daterad 1909 och utförd av en judisk teckningslärarinna, Emma Lowenstramm (ska vara Löwenstamm?), som lär ha bevittnat händelsen. Och, jodå, tveksamheterna är många och en del av dem omnämns i Telegraphartikeln, bl.a. att Lenin sannolikt inte var i Wien under 1909. “En gloriös fantasi,” kommenterar en historiker.

Och som “fantasi” har den ju inget som helst att sätta emot det avsevärt intressantare sammanträffandet att Hitler gick några klasser under Ludwig Wittgenstein i läroverket i Linz. George Steiner är en av dom som skrivit utförligt om detta. Den kan rent av vara så att det är Wittgenstein som är den långväxte, stilige juden från den rika familjen som Hitler skriver om i Mein Kampf. Han är lite vag om vad som hände den dagen på skolgården när han först blev medveten om judarna, men det slutade med att Hitler av någon anledning förnedrades av att den långe, snygge judepojken skrattade åt honom.

Rulla då framåt i tiden, till vad jag tror var de årliga partidagarna i München, där Hitler alltid höll tal. Tre år i rad – från 1940 till 1942 – berör han varje gång judarnas öde, och varje gång använder han nästan identiskt samma formulering: “Dom skrattade åt mig när jag sa att judarna skulle få känna av det germanska folkvets vrede, men nu skrattar dom nog inte så högt” (ej ordagrant, men finns att läsa i Kershaws Hitlerbiografi). Det är denna fullkomligt hisnande tanke George Steiner är så fixerad av: att Wittgenstein – av alla fenomenalt omöjligt möjliga människor – på något sätt var utlösaren av Hitlers medvetenhet om judarna. Wovon man nicht sprechen kan, darüber muss man schweigen, som sagt.