Isobel pekar mig i riktning mot Guillous angrepp på Lars Gustafsson i piratfrågan. Sheeesh… Pinsamt värre. Men en tanke slog mig. Vi här i bloggsfären skulle kunna göra Jan Guillou och oss själva en tjänst – på en och samma gång!
Så här. Guillous kriterium för litterär framgång är en slags antidialektisk marxism, som vi häröver brukar referera till som “thatcherism”: kvantitet är allt, kvalitet inget. Den som har flest läsare – han menar förstås “köpare”, men materiellt och immateriellt går på ett ut i det här universumet på den här marknaden – är den som har den litterärt-etiska förtursrätten och den samhällsmoraliska fördelen på sin sida. Författare som får priser och stipendier är att jämföra med underklassens avelsmonster som får förmögenheter i barnbidrag. Sterilisering? Va’nte blödig. Skjut dom med älgstudsare.
So far so good. Nu gör vi så här: vi sätter ihop en hel litteraturhistoria, från Gilgamesh till Ranelid, baserad på de verk och de författare som haft flest läsare, dvs. köpare, för att riktigt kunna uppskatta (i bägge meningarna av ordet) Guillous rätta plats i detta universum på denna marknad. Det låter som en herkulesuppgift, men borde faktiskt inte vara så svårt med tanke på hur bok-, litteratur- och förläggarbranschen ägnats så mycket uppmärksamhet av den akademiska forskningen de senaste decennierna. (Bästsäljarna under franska revolutionen är t.ex. ett ruggigt intressant ämne [det var mycket porr…]).
Jag menar, det är ju jävligt lockade att spekulera hur den sådan litteraturhistoria skulle se ut, redan innan data har kommit in från landets litteratursociologiska centra. Bland förgrundsfigurerna i den svenska efterkrigslitteraturen märks Sigge Stark, Lars Widding och Jan Guillou. Paulo Coelho är Sydamerikas främsta författare någonsin. Barbara Cartland är Himalaya där Shakespeare är en mullvadshög. “Goethe,” säger ni? “Mankell,” säger jag.
Kommentera gärna era egna bidrag till Den Guillouska Litteraturhistorien!
