Det pratas mycket om kvalitetsjournalistik på utdöende, och undersökande d:o under allvarligt hot. Och mycket av pessimismen är ju klart befogad. Men just därför tycker jag det är läge att lyfta fram dagens mest uppmuntrande nyhet: Guardians sex år långa undersökning av BAE:s skumma vapenaffärer har slutat i seger. Även om böterna kunde blivit större och disclosure-elementet kunde varit starkare. I centrum av den här storyn står den jättelika al-Yamamahordern till Saudarabien på 1980-talet (som bl.a. gjorde Mark Thatcher rik: dealen var värd 43 miljarder pundare). Det är hisnande historia, väl värd närmare studium.

The G. kan vara monumentalt – nej, heroiskt – självbelåten. Den kan vara lika förutsägbar som en halväten Sibyllakorv i lovart. Men den är, summa summarum, en jävla bra tidning.

Nästa goda nyhet, Nordirland, ska jag skriva om på måndag. Hoppas jag.

“The truth was that online newspapers were free-sheets for slow learners”. Läs gärna Simon Jenkins idag, som en slags fotnot till gårdagens post. Jag tror han har alldeles rätt, både specifikt och i den bakomliggande iakttagelsen att 2009 verkar bli året när vi definitivt började vända skärmarna ryggen.

UPPDATERAD (onsdag): Och här har vi nyheten (om det nu är det det är…) att The G överväger ta betalt för “exclusive content”. (Via Evening Standard)

Inte så oväntat kör Independents mediabilaga idag hårt med hotet mot Observers fortsatta existens: två f.d. chefredaktörer, Donald Trelford och Jonathan Fenby, skriver initierat om bakgrunden. Detta med anledning av att en tre månaders internutredning satts igång på Guardian Media Group (GMG) som ska reda ut framtiden för söndagstidningen, och specifikt att en “dummy” läckte ut för en mitten-av-veckan-nyhetstidskrift, kallad The Observer, som en av möjliga lösningar.

Jag tycker iofs att en sådan lösning vore mer än väl värd att titta närmare på. En av mina kontakter på GMG, som har insyn i tänkandet, säger också att i det långa loppet kommer det inte att funka med en separat “Sunday brand” och att Observer till slut kommer att försvinna, men att klimatet i kort- till medeldistans tidsmässigt (säg upp till fem år) inte kommer att tillåta att man stänger ner den. Ett uppskjutet dödsstraff, med andra ord.

Men det som gör sympatiska utomstående bekymrade handlar i mångt och mycket om det redaktionella. Som liberal vänster-om-mittentidning har Observer alltid gjort en dygd av sin självständighet – t.ex. det kontroversiella stödet för Irakinvasionen 2003 – och den självständigheten hamnar naturligtvis i det här ovissa läget i märkbar kontrast mot The Guardians redaktionella och ideologiska hegemonisträvanden. Och en sådan hegemoni är ju i det stora hela inte nyttig, vilket DN från tid till annan nog så tydligt demonstrerar, nicht wahr?

Till och med hos skeptiker som jag börjar hjärtat klappa lite fortare när man läser (något jag tidigare missat) att Obama ska återupprusta informationsfriheten. Efter Guantanamobeslutet, efter abortbeslutet, och allt annat, nu detta…

Deep shit. Deep-deep-deep shit.

Pinsamt däremot är hur Guardian, ja, att dom krämar i jeansen är inte för mycket sagt: det är minst två helsidesuppslag varje dag, för allas vår nye president framstår för varje dag mer och mer som världens bästa Guardianläsare. Dom har liksom inte utrymme nog för att gratulera sig själva nåt mer. Love is all around.