Nu när brittiska BNP vunnit två plaser i Europaparlamentet lär vi nog få se fler retoriska rallarsvingar, typ “Sammanbrottets Europa” i Expressen. Man ska förstås inte underskatta det symboliskt viktiga i det här genombrottet – liksom för liknande partier runtom i Europa – men en stark och ständig vaksamhet mot extremhögern får inte stanna vid det enbart retoriskt tillfredsställande, utan måste förstås också innebära att man någorlunda kallt tittar på vad som nu har hänt.

Och det som hänt är paradoxalt nog att BNP tagit sina platser baserat på sjunkande röstandelar jämfört med 2004. BNP:s framgångar beror på de etablerade partiernas misslyckanden, inte på att de tilltalar ett mycket större antal röstande, som bland andra BBC:s politikredaktör Nick Robinson påpekat. Och det låga valdeltagandet är väl det främsta misslyckandet i det hänseendet. Likadant vann BNP i torsdags en av sina första platser i Burnley county council, men på en röstandel som föll från 17% till 15% jämfört med 2004.

Dessutom kan man nog med viss stadga under fötterna förutspå att det inte kommer att gå särskilt väl för dem därute i Europa, eller däruppe i Burnley. BNP är notoriskt dåliga på att få fram relativt normala och kompetenta människor att ställa upp som kandidater, det erkänner dom t.o.m. själva. Andrew Brons, som vann den ena av EU-platserna,  och som har ett förflutet i Colin Jordans National Socialist Movement på sextiotalet, är en man som man kan likna vid Dr Strangeloves högerarm i mänsklig, gråkostymerad gestalt.

Till slut måste man också notera att det i den ofta överdrivna skräcken för BNP-framgångar finns (som Nick Cohen skrivit) ett avsevärt förakt för “the popular vote”. Hur snart kommer vi att få höra att det som nu hänt är bevis på det vansinniga i att i de brittiska parlamentsvalen introducera det röstsystem – proportional representation – som nu gett fascisterna två platser i Bryssel? Det går helt enkelt inte att lita på att folk ska rösta rätt.

Jag är inte nån av Mobergs “ordsnokar” som letar efter fula ord i allt och allting, det lovar jag. Men det finns tillfällen när man, med Dickens ord (via Warburton, troligen), “studsar”.

Jag läste Filterartikeln om Carl Lundström, nytryckt i Svenskan. Där hittar man ett beslagtaget mail från Fredrik “Sorry, mate, I’m only the drummer the techie” Neij. Han mailar Daniel Oded i Israel om pengafrågor och det står så här:

“Korrespondensen fortsätter med att Neij undrar om det är ‘så smart att skjuta in pengarna på ett svenskt konto? Skattmasen har stora ögon och lång krokig näsa…”. […]

Så kommenterar artikelförfattaren i nästa stycke:

“Bortsett från den antisemitiska karaktäristiken på skattmasen, som med tanke på att Daniel Oded är israel förmodligen är oavsiktlig, menar polisen osv osv osv…”.

Well, hang on one darned minute here…!

Att använda frasen “lång krokig näsa” metaforiskt; att använda den i skrift (när tanken måste färdas några millimeter längre än i talspråket), att använda den i ett sammanhang som har med pengar och skatter att göra – ja, ursäkta mig, men då har “oavsiktligt” inget med saken att göra: då vet man precis vad man gör.

Jag tror iofs att det här inte är åtalbart allvarligt, ur rasistsynpunkt. Jag tror vår vän Fredrik “Jaaa!” Neij aldrig kommer att vinna nobelpriset för överdriven intellektualism, let me put it that way. Men därefter måste man förstås beakta Filterförfattarens dräpande motargument: han sa ju att han sa detta i ett mail till en jude i Israel!

Jag tror förklaringen finns i en av två orsaker. Antingen är (“trummisargumentet”) Neij så jävla korkad att han inte ens sett sambandet. Eller (“slapprasistargumentet”) är Neij så jävla korkad att han tänker “Jamen, om nån fattar vad jag menar med lång-krokig-näsa så är det ju en jude som Daniel!”.

Och båda dom förklaringarna är… um , scary stuff.