Eric Griffiths i senaste TLS tecknar en bild, ur TS Eliots brev, av diktarens i förväg dömda äktenskap med Vivien Haigh-Wood på 1920-talet. Det är en bild av ett helvete på jorden.

Man och hustru skuggade varandra genom en anspänd, sjuklig tango, den ena hasande i reträtt medan den andra tog ett kliv framåt (“Jag fick influensa strax efter jul och jag hade knappt tagit mig ur bädden förrän Vivien plötsligt rusade i säng och vägrade ta sig upp igen,” till Charles Haigh-Wood juli 1925). Medan de var förbundna i var sin förfäran kunde de visserligen lyssna på varandras listor över krassligheter med sympati, till och med deltagande, men när som helst kunde det börja klinga falskt mellan dem och de började tolka varandras veklagan som manipulation, som utpressning eller konspiration. De blev utomstående vittnen till sina egna erfarenheter, ömsesidigt misstänksamma, så som Eliots bror misstänkte Vivien (“hon uppmuntrar undermedvetet sina sammanbrott”), så som Eliot 1926 var misstänksam mot John Donne: “denna avsiktliga överstimulans, denna exploatering av nerverna – för det är vad det handlar om – har i sig, för mig, något skrupellöst”. Vad som slog henne som ett instabilt effektsökeri i deras samliv – “livet är så febrilt och så långtråkigt på samma gång” (1918) – framstod för honom som om det bar inom sig kraften av en konstnärlig konvention typ hämndtragedi, med alla dess rutiner, dess vanskliga “mixtur av tröttsam diskurs och plötslig verklighet” (1927), ambivalent i sin makt att antingen platta till eller sätta i högrelief det samspel den inramar.

[PS lite senare: Det är nog bara en man i övre medelåldern som kan posta ovanstående citat som något som är värt att notera. Mina unga läsare behöver inte bry sig, ännu. Vi blir alla Strindberg vad det lider. Eller Eugene O’Neill. Eller Lars Norén. Sällan eller aldrig blir man Nils Poppe.]

Eliot påminde mig om att jag en gång (för Allt om Böcker 1985) satte ihop en minikatalog över roliga historier om modernismen, om den kamelen nu går att svälja. Vi saxar en (som jag tror kommer från Richard Ellmans Joyce-biografi):

Wyndham Lewis och T S Eliot skulle åka till Paris för att hälsa på James Joyce. Av skilda anledningar kunde Ezra Pound inte följa med. Ständigt den omtänksamme vännen, och medveten om Joyces dåliga ekonomi, skickade han i stället med ett paket, inslaget i brunt papper och snöre.

Lewis och Eliot når Paris och träffar Joyce på en restaurang. Där överräcks paketet högtidligt. Joyce, halvblind och fumlig, ger sig på Pounds komplicerade, om inte rent paranoida, knutar, men utan framgång. Efter en stund får “brutale” Lewis hjälpa till. Äntligen kan Joyce veckla upp papperet. Paketet visar sig innehålla ett par begagnade skor. De är tre nummer för små.

I en tung och tjurig tystnad, med blickarna fastspända på de gamla skorna, sitter tre av den engelskspråkiga modernismens förgrundsgestalter och undrar vad den fjärde kan ha tänkt på.

Man har hittat T S Eliots refuseringsbrev från 1944 vad gäller Orwells trotskistiska grisdrama ‘Animal Farm’, i vilket Eliot tycks mena (han är inte i sin allra glasklaraste form här) att en kritik av Stalin kanske vore befogad, men i så fall helst inte från trottehåll. The G. skriver om det idag.

Wyndham Lewis berättar en historia om Eliot som för mig kommit att sammanfatta engelsk litterär högkultur. Det var på 30-talet, Lewis fick en dag för sig att hälsa på hemma hos Tom. Sin vana trogen öppnade han och gick in utan att ringa på klockan. I hallen upptäckte han så att dörren till Eliots arbetsrum stod på glänt, och han hörde svaga röster. Lewis smög sig sakta fram och kikade in.

Därinne, nersjunken i sin läsfåtölj, satt Thomas Stearns Eliot och stirrade bistert, rakt ut i tomma intet. På golvet bredvid honom, på knä och med knäppta händer, och med blicken vädjande upplyft mot honom, satt Lady Ottoline Morell. Hennes juveler glittrade där inne i det anglikanska dunklet. Och med en stämma som vibrerade av innerlighet yttrade hon de odödliga orden: “Teach me to pray, Tom! Teach me to pray…!”

Se där en uppgift för litteraturen: att lära aristokratin be till Gud.