Söndagskvällssångstunden är här igen. “Det är pantat, du blåa bäbis”. Mästerligt. (Newport ’65).

För övrigt: BBC4-serien som klippet är hämtat från var ett skolexempel på hur man gör kulturteve. Dom klippte ihop i nån timmas program med Dylans Newportkonserter 1963-64-65, när han gick från “Only a Pawn…” till “It’s all over now…”, från den lille tanige killen med de lite-för-briljanta protestsångerna… till den mogne diktaren man ser här. (Som är så säker på och i sin sångröst, dessutom: har den nånsin låtit bättre än här?) Det var ett program om hur en konstnär blir till, helt enkelt.

(Efter detta feodalakustiska kapitelslut följer alltså elektrifieringen av Dylankolchozen med “Maggies Farm” i samma konsert… Om nån nu var obekant med historiken).

David Horspool skriver en av de bästa analyserna av Tom Waits jag läst på länge, i senaste TLS. Jag har alltid tyckt Tom Waits i första rummet är mer posör än genuin singer/songwriter; en man som verkligen måste jobba på sin mystik, där det finns naturbegåvningar som Dylan; ungefär som Lendl fick jobba på sin tennis, där det fanns McEnroes. För en del är sånt gratis, för andra är det avlönat arbete. Men den här texten får mig att tänka till igen. Och det är ju alltid bra.

Här är han på YouTube i “Eyeball Kid”.

William Zantzinger, tobaksfarmaren och slumvärden om vilken Dylan sjöng den klassiska, infamdrypande “The Lonesome Death of Hattie Carroll“, har dött: hans runa här.

Vilket öde, egentligen: “punishment-by-ballad”…