Häromdan lyssnade jag i bilen på en repris av ett lite omtalat program på BBC Radio 4, i vilket Alastair Campbell (King of Creeps, Blairs propagandaminister) pratar om sin beundran för Jacques Brel. Det var, som väntat, mycket Campbell och lite Brel. Bedrövligt. Det fick mig, som genuin Brel-fan, att känna mig, ähm, “soiled”… skiten, nergången, flottig.

Därefter, idag, läste jag en recension (kommer inte ihåg var) av Bonniers nya Evert Taubebok – och tänkte “Det här är ju bra, och inte en dag för tidigt”. Intressant satsning av Bonnier Fakta: de mest välkända av välkända texter underkastade exeges (vad jag förstår), ett genuint analytiskt projekt. Och en julsäljare, dessutom.

Frågan öppnar sig, som så många gånger förut: varför har England ingen “chanson-tradition”, ingen “visskatt”, ingen Brel, ingen Taube?

Ett par definitionsfrågor först. Jag säger “England” därför att situationen är annorlunda i de keltiska kvarteren av det här landet. (Jag skulle dessutom hävdat att USA har en “visskatt” i The Great American Songbook…) Och med “chanson/visa” menar jag (grovt uttryckt) en litterärt högkvalificerad, ofta vers/refräng-baserad dikt, satt till musik. Detta till skillnad från “pappersdikt”, som har helt andra förutsättningar och målsättningar, framför allt att den inte är rytmiskt bunden så som en chanson/visa måste vara.

Svaret finns att hitta i den engelska genredistinktionen mellan “poetry” och “verse”. “Poetry” är en upptäcktsresande, “verse” är en turistguide (som nån sa, minns ej vem). Den ena elitistisk, den andra folklig. [Pressyltavarning: Här står generaliseringarna som spön i backen]. Den förra är vad vi europeer kallar dikt och representeras i England av poeter som Ted Hughes, Seamus Heaney och Geoffrey Hill. Och den senare är vad vi kallar chanson och visa – med den fatala distinktionen att den inte beledsagas av musik… Här hittar vi rimsmeder som vår nya Poet Laureate Carol Ann Duffy (ungefär: Pam Ayers som doktorand).

[“Var hör då Philip Larkin hemma?” här jag er ropa. Larkin har två ben i verse och ett i poetry. “Auden?” Ett ben i verse och två i poetry]

Del 2 i morgon handlar om varför engelsmännen är så dåliga på musik, trots Spencer Davis Group.