Det bidde inte en tumme, men det bidde heller inte en hel vante, är nog min egen slutsats om dom fyra avsnitten jag just skrivit. Min huvudsakliga avsikt var att hålla mig på den praktiska sidan, inte argumentera mot religion (bortsett från några bitar här och var). Den bästa – dvs. den mest produktiva – biten tycker jag var avsnitt (3) om exorcism och kirurgi. Det andra står och faller med den eventuella hållbarheten i mina resonemang.

Kom ihåg att religionen är en senkommen varelse i historien om den mänskliga andens utveckling. Det går att precisera nästan på årtiondet (detta har jag läst nånstans, fråga mig inte var) det ögonblick när homo sapiens för första gången la ner spjutet och tittade upp mot stjärnhimlen och frågade sig “What in the living fuck is that?!” (på engelska dessutom, amazing…). Därpå grottmålningarna och allt det andra och – wheeeesh – 57 tusen år senare påstår nån att det är en Skapare som ligger bakom Norges kust. När det i själva verket bara är salt och vind.

Att kunna leva med ensamheten är styrkan i den ickereligiösa positionen. Att vi är ensamma är den melankoliska skönheten vi har att leva med, som Platon en gång förklarade för oss. Det är upp till oss och ingen annan, ingen gud, inget hereafter, inget löfte, inget paradis eller helvete. Bara oss.

Till slut något om blasfemin och yttrandefriheten. Jag fick en idé när jag skrev gårdagens post om Eady, nämligen att man skulle kunna tillämpa europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, och göra det genom att tillämpa både artikel 8 om privatlivet och artikel 10 om yttrandefriheten.

För det första tror jag inte det skulle föra oss särskilt långt att börja diskutera det öppna religiösa våldet i det här sammanhanget. Lars Vilksfrågan till exempel är, som Peter Englund skrev nyligen, mycket enkel: “Att tysta Lars Vilks handlar i förlängningen om att tysta oss alla. Om hans konst kan vi alltid diskutera. Om hans rätt att utöva den – aldrig.”

Men det här är i grunden strikt polisiära frågor, som faller – eller snarare borde falla – utanför ramen för politiska och ideologiska hänsyn. Som trogna läsare vet hör jag till dom som alltid sett “kriget” mot terrorn som en spegelbild av terrorn, ett katastrofalt strategiskt misstag som nu låst fast oss i antimuslimska fobier och systematisk civilrättslig nedrustning.

Om vi nu ska hålla oss till radikala islam, så syns det mig att problemet i lika hög grad ligger i “den informella makten att hota”, som Christopher Caldwell skrev i FT för inte så länge sen, och som jag citerade i en post:

[…]this power to intimidate, though informal, is potentially decisive. It is the same power exercised by those who threaten journalists in Russia, those who kill policemen in Mexico, or the Ku Klux Klan in the US south of a century ago. Such acts make law. It is remarkable how few people they have to harm to do so. Lars Løkke Rasmussen, the Danish prime minister, was not just mouthing a cliché when he described the attack on Mr Westergaard as “an attack on our open society”. Once a competing source of predictable violence emerges in an open society, government must do something to stop it.

Vad Caldwell talar om är med andra ord det som ger självcensuren bränsle. Terrorn, även om den aldrig kommer till konkret uttryck, även om den bara existerar som möjlighet, exproprierar våldsmonopolet och “blir till lag”.  Inte bara är detta inkompatibelt med ett öppet samhälle, det är i slutändan motsatsen till ett öppet samhälle.

Och det är “tänktheten” i det, möjligheten-till-terror, som inte bara utgör en inskränkning av min frihet att yttra mig, utan en inskränkning av min privatsfär. Mitt demokratiska temperament kan leva med förutsägbart våld, förutsatt att det emanerar från dom formella instanser som det står om i det demokratiska kontraktet: polis, militär, osv. Vad jag vägrar leva med, vare sig som privatperson eller som konstnär i offentligheten, är det förutsägbara informella våldet från instanser som inte accepterar allt det andra som det står om i kontraktet: framför allt min rätt att yttra mig offentligt utan att behöva känna mig hotad som privatperson.

Problemet med ECHR, vad gällert art 8 och art 10, är att den enbart talar om inskräkningar som emanerar från  “public authority”. Den obalansen är naturligtvis av största vikt, det är förstås kruxet i medborgarrätten. Men frågan är om man inte borde balansera medborgarskyddet genom att utöka “hotbilden” med andra typer av institutioner: ekonomiska och finansiella institutioner, till exempel, storbolagen alltså; eller olika typer av samfund: ideologiska och religiösa, främst.

Dom kloka bland er har redan spanat in det absurda i det här resonemanget: hotet från jihadisterna är ett brott mot privatlivets helgd, sätt Mr Justice Eady på dom! Men om man då avslutningsvis vidgar perspektivet, så syns det mig att det saknas något i lagstiftningen både nationellt och internationellt, som jag nämnde i samband med skolan i det första avsnittet: att religionsfriheten måste balanseras med rätten till avsaknad av religion (inte rätten till “ateism”, märk väl).

Det riktigt absurda blir ju då att man lika gärna kan lagstifta om rätten till avsaknad av en tro på tomten. Men tomten har mig veterligen aldrig hotat någon till livet.

[Jag hade ursprungligen tänkt posta den här texten i sin helhet, färdig, klappad och klar. Men jag postar i stället texterna bit för bit allt efter som dom blir färdiga, och hoppas att kommentarerna ger mig bättre, övergripande vägledning än jag tycker mig ha nu. Jag är främst tveksam om varthän jag bör styra resonemanget efter “prästerskapet”. Se vad ni syns.]

Det första jag ska säga är jag inte på något vis utger mig för att vara expert på alla aspekterna av den här frågan: varken de filosofiska och statsvetenskapliga aspekter som rör demokratins och toleransens gränser, eller de teologiska och religionssociologiska aspekter som rör de olika religionernas sätt av vara och verka.

Jag skriver detta som en (tror jag) normalinformerad, icke-religiös människa som kommit att bli allt mer chockerad av den blodtörstighet och den amoralitet som präglar så många religioner: från det radikala islams mordiska nihilism, via kristendomens ytterligt skumma fixering vid mänsklig sexualitet, till buddhismens bekväma ansvarsfrihet i diktaturernas tjänst.

Mitt syfte är att försöka komma fram till ett svar på frågan om det går att tillämpa demokratiska åtgärder – främst lagstiftning – för att förebygga och förhindra religiöst våld, vare sig det rör sig om fysiskt eller psykiskt våld. Eller om den nuvarande lagstiftningen räcker, förutsatt att den tillämpas mer rigoröst.

Mina resonemang är av nöden kortfattade. Ett ämne som man skulle kunna skriva många böcker om, bloggar jag alltså om här. Djupet och bredden blir därefter. Självklart välkomnar jag konstruktiva kommentarer, det är liksom vitsen med det hela: att få igång en diskussion, all komma till nån slags klarhet. Ovett och trolleri raderas omedelbart, och dess upphovspersoner kommer att korsfästas utefter vägen ända in till centrala Rom.

Som utgångspunkt vad gäller de juridiska aspekterna av tolerans och religionsfrihet har jag valt två rätt självklara FN-dokument. I förstone Deklarationen om de mänskliga rättigheterna, närmare bestämt artikel 18:

18.    Everyone has the right to freedom of thought, conscience and religion; this right includes the freedom to change his religion or belief, and freedom, either alone or in community with others and in public or private, to manifest his religion or belief in teaching, practice, worship and observance.

För det andra Generalförsamlingens resolution 50/182 (från 1995) (formuleringarna är ungefär likadana i Europakonventionen) gällande “Elimination of all forms of religious intolerance”, särskilt para 7, i vilken Generalförsamlingen –

7.    Emphasizes that, as underlined by the Human Rights Committee, restrictions on the freedom to manifest religion or belief are permitted only if limitations are prescribed by law, are necessary to protect public safety, order, health or morals, or the fundamental rights and freedoms of others, and are applied in a manner that does not vitiate the right to freedom of thought, conscience and religion;

Jag tror inte att jag på något sätt skulle vilja revidera de här principerna (även om jag kunde, men jag är nu ingen generalförsamling). Vi kommer dock inte någonstans hän om vi inte först vågar ställa oss frågan om det finns, så att säga, “a case for intolerance”? Finns det anledning att visa intolerans mot religionerna, utan att det “vitiates” religionsfriheten? Jag tror det gör det.

Jag är för det första anhängare av den “intolerans” som franska staten visar mot religion och religösa uttryck. Jag är alltså anhängare av idén om den sekulära republiken som övergripande, normativ maktprincip. Därmed säger jag inte att franska staten alltid träffat rätt, långt därifrån, men principiellt är jag sympatiskt inställd till Frankrikes sätt att handskas med de här frågorna.

För det andra skulle jag valt skolan som exempel på ett område där man skulle kunna praktisera föredömlig intolerans. “Faith schools”, till exempel, de religiösa skolorna på låg- och högstadium, är ett hån mot tanken om barns rätt till fri tankeutveckling, och deras avskaffande tar inte på något sätt bort föräldrars rätt att undervisa sina barn, i hemmet och kyrkan, om vilken religion de nu ansluter sig till.

Den offentliga skolgången får inte inramas och dikteras av religiös doktrin. Varje skola måste ha en lagstiftad uppgift att undervisa i religion och avsaknad av religion (inte “ateism”, märk väl), båda med likvärdig emfas.

1.

Därefter måste man tackla, menar jag, det första av de centrala problemen med religionerna, från en sekulär och demokratisk synpunkt. Det handlar om prästerskapet.

(Här borde jag kanske lägga in en kortfattad, principiell not. Min åsikt är att religion är krass övertro: en andlig och intellektuell cop-out, en brist på respekt för mysterier, en trivialisering av det transcendentala, en vulgarisering av skönheten. Men jag har den största respekt för integriteten i en [1] människas förhållande till sin gud, och jag har störst respekt för religioner där det förhållandet står mer i förgrunden, på “bekostnad” av ett mäktigt prästerskap, som t.ex. är fallet i judendomen och rabbinerna.)

Vi vet ju sedan länge att det är i prästerskapet, denna ofta självgenererande klass av förkunnare och uttolkare, som så mycket av eländigheterna uppstår. Det är här religionen som maktspel och politik är som mest strid-på-kniven; det är här som religiösa karriärer görs och förstörs; det är hit de ofantliga penningsummorna nästan alltid drar sig; det är alltför ofta här som våldet och intoleransen har sitt ursprung; det är här den religiösa följsamheten – det medvetna avsvärandet av kritiskt tänkande hos troende – får sin mest insisterande och repetitiva sanktion.

Det går naturligtvis inte att avskaffa prästerskapet, eller religiös institutionell hierarki överhuvudtaget. Det vore ett intrång i en frivilligorganisations rätt att existera, och en inskränkning av en individs rätt att underkasta sig dumheter. Men man kan eventuellt komma åt dem på ett helt legalt sätt, till exempel genom att ställa nationellt lagstiftning mot övernationell doktrin.

Ta exemplet med den 11-12-åriga flickan i Brasilien som blev våldtagen och blev med barn. Hennes mor och hennes läkare blev exkommunicerade av den katolska hierarkin därför att de arrangerade abort för henne; flickan själv kunde inte bli exkommunicerad eftersom var för ung för att ha tagit nattvard. Tur i oturen, kan man kanske säga, om man nu var lika cynisk som Vatikanen.

Jag vet nu inte om det var Vatikanen eller det lokala prästerskapet som tog beslutet, men det spelar heller ingen särskild roll. Exkommunikationen måste ju strida mot artikel 18. Mamman och läkaren har förnekats sin rätt att “manifest their religion” … “in teaching, practice, worship and observance” (art 18). Katolska kyrkan har tagit ifrån mamman och läkarens rätt att manifestera sin religion, trots att dom inte begått något brott (aborter är legala i Brasilien under såna här omständigheter).

Det är sannerligen inte mycket att hänga i granen, att kunna säga till katolska kyrkan att de inte har rätt att exkommunicera mamman och läkaren. Men det är en början. En början på att slå tillbaka på det amoraliska översitteri, den rena sadism som religionerna kommer undan med så ofta, i mycket beroende på deras generalistiska pretentioner, dvs. att de går över och under och förbi nationell, demokratisk lagstftning för att domdera över para 7:s “morals, or the fundamental rights and freedoms of others” som dom inte har någon rätt att domdera över.

Religioner får inte ha makt att begränsa på våra medborgares rätt att utöva religion. Exkommunikation är oacceptabelt om man accepterar lag och internationella konventioner. Det är dags att demokratin lär religionen att veta hut, helt enkelt.

Det är svårt att överdriva vikten av det mullrande oväder som dragit in över den brittiska demokratin med Daily Telegraphs avslöjanden om parlamentsledamöternas mångåriga räkmackeregatta: förra veckan gällde det huvudsakligen Labour-ledamöter, främst i regeringen, den här veckan hamnar fokus på Tories.

Steve Richards i Independent talar om “demokratins kris”, Larry Elliott i Guardian om en kommande valseger för “BNP och apatin” bland arbetarklassväljare.

Vad som får en att tappa hakan, eller andan, eller koncepterna, är framför allt den oskalade råcynism med vilken dom inte bara kammat hem miljoner i skattebetalarpengar till allt från hundmat och till husreparationer, utan med vilken dom nu försvarar sig med att allt detta skedde “inom gällande regler”. Regler, alltså,  som dom själva satt ihop och klubbat igenom.

[Fotnot:] Ett annat försvar dom drar ut med är att expenses-kulturen varit så utbredd pga att lönerna anses så låga för allt det jobb dom utför. Grundlönen för en nyanländ parlamentsledamot är £63,000 om året (drygt SEK 730,000). Det är ungefär samma som för en rektor för en större gymnasieskola i Londons innerstad. Betänk då att snittlönen i London i stort är £26,000 (drygt SEK 300,000)…

[Fotnot 2:] [Det här kan hålla på i evigheter…] När man sen läser igenom detaljerna i alla deras expenses claims så får man – återigen – en liten roman på köpet. Det handlar inte alls om att dom vill ha pengar för Wein, Weib und Gesang, utan för, tja, badkarspluggar och målarfärg och trädgårdsmöbler och renoveringsprojekt och stängsel och städerskor… Korruptionen har uppstått därför att engelsmannen ständigt måste renovera sin borg. Fastighet, inte sex. Trädgård, inte martinis. Hemtrevlig korruption.

Vi har varit inne på det här förut, alltså vad jag gärna vill kalla Ceaucescu-regeln: förr eller senare blir människor i tidsmässigt open-endade maktpositioner blinda och döva, dom börjar vifta med händerna åt den buande folkmassan nedanför podiet och tillrättavisar dem med orden: “Nej, vänta, det är inte nu ni ska hurra…!”