Jag är fortfarande agnostiker i fildelarfrågan. Jag är imponerad av hur elegant – kanske lite för elegant – förespråkare som Rasmus lyckats övertyga mig om att copyright är något som måste problematiseras för att kunna överleva (även om resonemangen kan bli lite preciösa ibland). Men, jodå, i sakfrågan kan jag se mig själv som kopimist en vacker dag, men – som Augustinus sa om kyskheten – “inte ännu”.

Jag är inte alls lika imponerad av att (detta enligt Guardian igår) Pirate Bay stöttats ekonomiskt av nån som Carl Lundström, en man med ett, ähm, ganska brokigt politiskt förflutet. Enligt Guardian ska CL också vara en av de medåtalade i morgon: om det är sant, varför har vi inte hört nåt om det? The company you keep, som sagt: what the fuck’s occurring here…?

Men jag är också imponerad av hur skickligt – och föredömligt – Pirate Bay styrt dagordningen med järnhand i upptakten till rättegången. Problemet är att man kan vara lite överdrivet media savvy: strategiskt syns det mig aningen för smart att göra en “Spectrial” av rättegången. Teater är – som Vo Nguyen Giap lärde oss – en jävla bra taktik för ständigt kringgående rörelser, men uselt i fiende-definierade större konfrontationer. Det är konfliktundvikandet satt i system och risken finns att PB kommer att se ut som om dom kukar ur den “riktiga” debatten genom att sätta på sig en rolig hatt.

Till yttermera visso (god I love talking sexy…) pratade jag just idag med en väldigt om-sig-och-kring-sig webbaktiv i just den här branschen, vars omdömen jag tenderar att lita på, som sa att Sverige och Pirate Bay var slut kring 2004-5; som sa att the real action för fyra-fem år sen flyttade till Hong Kong, men att dom flesta “serious filesharing server clusters” nu är tillbaka i (irony of ironies…) USA; som sa att Pirate Bay “are a pain in the ass, arrogant and destructive, and I hope they win, because if they lose, the self-righteousness will be unbearable”.

But then, what do I know from nothin’…?