Tidens tecken nämnde med förlåtlig stolthet häromdagen (kommer inte ihåg var – jo, här!) sin Volvo 940, en bil som stammar ur det historiska skede då dessa gick att laga med “skiftnyckel” och “skruvmejsel“.

Jag fick ännu en påminnelse idag om att bilar numera i själva verket är mer rullande hårddiskar än nåt annat: det var en mindre mjukvarukonflikt mellan de två bränslesystemen, bensinen och LPGn (propangas, i princip). LPGn slog på aningen för tidigt, innan motorn hunnit bli tillräckligt varm, och bensinen kände väl sig lite åsidosatt och ignorerad (det är ju lätt hänt).

Men än en gång blev problemet löst helt enkelt genom att dom kopplade verkstadsdatorn till bilens USB-port, eller vad det nu är. Bortsett från en växellänk som bara ramlade av, så har samtliga problem jag haft med bilen (en Citroen Berlingo) under de 2 1/2 åren jag ägt den handlat om fel signaler från en del av motorn/bromssystemet/växeln till en annan, om mjukvara alltså. Själva det mekaniska är ju numera så stabilt och lättviktigt och enkelt utbytbart att man sällan ens lägger märke till det.

Parallellen med vad som håller på att ske med den mänskliga kroppen – i dessa cyborgerliga tider – är ju påfallande, för övrigt.