Jag vet för det första inte om man kan spela BBC:s iPlayer utanför UK, men på den här sidan finns i så fall en länk (nere till höger) om man skulle vilja se Question Time med Nick Griffin från igår. Det var förstasidesnyheter överallt i morse, så klart, och dom flesta verkar vara överens om att det inte blev nåt medialt sjumilakliv framåt för Griffin eller BNP, som en del hade fruktat.

Mycket av det berodde på hur dom lagt upp programmet. Vanligtvis diskuterar fem-sex politiska representanter en fyra-fem dagsaktuella frågor, i helt skilda ämnen. Vad en del fruktade med Griffins framträdande var – och detta är rätt talande, egentligen – att han visserligen kanske skulle bli mörbultad av publiken i ras- och invandringsfrågor, men om det kom till en fråga om, säg, den pågående poststrejken, eller subsideringen av bilindustrin, och Griffin uttryckte en åsikt som delades av de flesta andra – hur skulle det se ut…?! Det kan ju framstå som att han faktiskt har rätt om nånting! Så får det ju inte gå till.

Så vad dom gjorde var att göra hela programmet inriktat på BNP:s basmatfrågor: Churchill och patriotismen, islam, homosexualitet, och så vidare. Och Griffin hade det besvärligt, särskilt under de första tvåtredjedlarna av programmet (det är därför han gnäller om lynch-mobb nu). Han svettades, stapplade över orden, slickade torra läppar, korta nervösa skratt.

Och, nej, dessvärre: han kunde inte förklara hur han brukade tro att att Förintelsen inte ägt rum. Han kunde inte förklara bort att han delat scen med David Duke från KKK (“Men han är ingen våldsam man”). Han tyckte islam var en “vicious and wicked” religion p.g.a. dess kvinnosyn. Han tyckte homosexuella människor var “creepy”. Och, mest bisarrt av allt kanske, han tyckte att all sexualundervisning borde förbjudas under hela lågstadiet, alltså för barn upp till elva års ålder: man skulle alltså inte ens kunna nämna puberteten förrän dom är tolv…!

Hur som helst, jag har bestämt mig för att jag anser, med vissa reservationer, att BBC ändå gjorde rätt i att bjuda in honom. Och jag följer i princip Mark Thompsons resonemang från gårdagen. Alla partier med ett motsvarande genomslag i röstandelar både lokalt och i Europaparlamentet, vare sig det handlar om Blomstermåla Spetsknypplareparti eller Monster Raving Sanity Party, får förr eller senare en inbjudan till Question Time. Såna är reglerna för programmet. Att BBC då skulle börja välja och vraka bland vilka folkvalda representanter som man tycker är rumsrena och vilka inte, är fullkomligt otänkbart, outrageous. Såna beslut, som med Sinn Fein på 80-talet, ligger helt och hållet på regeringens bord, inte på en licensbetalad medieorganisations.

Har då en milstolpe passerats? Är det nu fritt fram för nassarna att ta sig en macka och vara som folk, att komma in i våra vardagsrum och dansa vals i idoldjungelns körslag? Det tror inte jag alls. Men om det är realism eller flegma som talar här, det vet jag förstås inte, ännu.

För att återigen inte blanda mig i en debatt: jag kan väl inte vara den ende svenske kulturradikal som inte har något som helst att invända mot Göran Hägglunds, ähm, analys av kulturradikalismen som hegemonisk i Sverige. Och tack och lov för det! För vad vore alternativet? Ett kulturliv dominerat av dessa lytta frontsoldater ur Kommando Olle Hedberg? Don’t make me laugh…

Skitprat är förvisso huvudingediensen i Hägglunds artikel, men jag tycker det är inte bara felaktigt utan fegt att förneka att min kulturradikala generation numera sitter i chefsstolarna. Det finns en parallell häröver, när de kulturkonservativa – som verkligen har nåt att säga till om i den här kulturen! – anklagar BBC för att vara ett liberalt vänster-om-mitten-näste. Visst är det det! Illa vore det ju annars.

Jag vet inte hur mycket det uppmärksammats i Sverige, men att BBC inte längre sänder Crufts, efter skandalerna förra året, är Well Big News, ingen tvekan om det. Engelsmännens relation till djur är som deras relation till barn: dom älskar dom ganska mycket, men hatar dom mycket mer.