Den som förväntade sig en post med titeln ‘Mitt råd till Åsa Linderborg’ möts av en blank sida. Och just där ligger nån slags poäng. Hennes senaste inlägg är en lysande studentskrivning i ämnet “Annars tar jag min boll och går hem”. Nån av hennes line managers, om det nu är chefredaktören eller ej, borde ta henne åt sidan och förklara för henne innebörden i ett gammalt brittiskt talesätt: “You’re in a hole. Stop digging”.

Än en gång ska jag inte ge mig in i AB/antisemitismdebatten. Men Martin Mattias (sorry) Gardells artikel idag upprepar vad som enligt Dimi Reider (som jag länkade till i fredags) verkar vara ett rent faktafel i den ursprungliga artikeln. Så här skriver Boström:

Rosenbaums matchmaking handlade allltså inte om romantik, utan om att köpa och sälja njurar från Israel på svarta marknaden. Enligt egen utsago köper han organen från mindre bemedlade människor i Israel för 10 000 dollar och säljer dem till desperata patienter i USA för 160 000 dollar.

Dimi Reider skriver då att “enbart en njure tros ha kommit från Israel, medan resten tros ha kommit från östeuropa”. Visst, Reider skriver “tros”, men om vad han säger är det vid tiden för skrivandet allmänt accepterade sakernas tillstånd – innan rättegången kan berätta annorlunda – så får ju Boström förklara hur han vet att Rosenbaum köpt fler än en njure från Israel.

Det är just detta som gör Boströms ord lite längre ner i artikeln så jävla luriga:

Francis Delmonici, Harvardprofessor i transplantationskirurgi, och styrelsemedlem i National Kidney Foundation’s Board of Directors, säger i samma tidning att liknande organtrafficking som i Israel pågår också på andra ställen i världen. (Min kurs. – GP)

Det vill säga, Boström fick på “troligtvis” obefintliga grunder in ännu en referens, via indirekt citat, till Israel och organ”geschäftet”… Det är därför hans text luktar antisemitisk, enligt min mening.

Inte heller Aftonbladet/antisemitismdebatten ska jag blanda mig i, men jag tyckte det vore värt att vidarebefordra Dimi Reiders blogpost idag på Index on Censorship.

Jag gillar som sagt Expressens kultursida, men i antisemitismdebatten måste man se en allvarlig “failure of leadership” från Björn Wimans sida. Jag har inte sagt nåt om detta tidigare, för jag vill inte bli inblandad i fler debatter, men att släppa igenom nåt som okunnigt – rent kontrafaktiskt, alltså – som Anders Ramsays inlägg är en grav miss och Charlotte Wiberg tar itu med några aspekter idag (du hittar fler länkar i den länken).

Att Ramsay kunnat publicera (i en stolt antinazistisk tidning som Expressen) det där om att den nazistiska judeutrotningen “riktade sig huvudsakligen mot de fattiga judiska massorna i östra Europa” är varken mer eller mindre än skandalöst.

Att Wiman – eller nån annan på redaktionen – uppenbart inte rett ut begreppen om antisemitismens historia för kontrahenterna innan de publicerade är obegripligt: därav förvirringen kring tusentals år gamla antijudiska företeelser, och den antimsemitism som uppstod i och kring Upplysningen, som enkelt uttryckt blev Engels “socialism of fools”, osv osv.

Debatter på kultursidor måste nånstans börja på ett mer kvalificerat plan, annars slösar man dagar och nätter och trycksvärta och bandbredd åt att bara rätta rena skoluppsatsfel. Not good enough.

Magnus Sandelin har förstås alldeles rätt, i Expressen idag, vad gäller slentrianvänsterns antisemitiska gengångare. Av FIB/Kulturfront hade jag inte väntat mig något bättre, och av bloggsfären ännu mindre bättre, men det oroväckande är ju att marginalmullorna mer och mer ofta hittar rännstenskanaler in i the mainstream, medialt, opinionsmässigt och framför allt språkligt. Inte minst idiotiskt är ju att det hjälper till att marginalisera de tunga, judiska röster som har talat ut: David Grossman, Avi Shlaim, Henry Siegman, osv.

Men det som Sandelin kallar tystnaden från den antirasistiska vänstern – skamlig som den är – är lik förbannat en reflektion av ett lokalt palestinskt misslyckande, närmare bestämt det sekulära Palestinas – historiskt alltså i princip Fatahs – oförmåga eller ovilja att styra både den palestinska gräsrotsopinionen och den palestinska “polity” (övers?) bort från antisemitismen. Man har – hövligt uttryckt – sett mellan fingarna med fotokopierandet av Der Sturmer, med massupplagorna av Sions Vises Protokoll och Förintelseförnekande, med antijudisk skolundervisning, osv.

Det är en av de stora tragedierna att det sekulära Palestina har missat så många historiska chanser att ta det moraliska övertaget i konflikten med staten Israel: ett ovillkorligt accepterande av Förintelsen och statens Israels rätt att existera inom före-67-gränserna; att ha etablerat icke-våldet som huvudsaklig kampform; att ha etablerat en kraftfull och effektiv och konsekvent genomförd politisk skolning av av de palestinska kadrerna, i fråga om antisemitism som så mycket annat. Som bara några få exempel.