Varning! Klicka inga länkar i denna post!
Sunday, October 4th, 2009(Länkarna har inkluderats av rent historiskt-dokumentära skäl, inget annat)
En öppen brottslighet härjar på musikens område. Man kan hitta allt från smärre förseelser (den sene Rod Stewart) till seriös, organiserad brottslighet (Pink Floyd). En av de mest kriminella handlingar man kan genomföra brukar kallas genremixning, som allvarligast i mixen rock/klassiskt. Det kan vara rena oanständigheter som Paul McCartneys “Liverpool Oratorio” eller, tja, typ “London Symphony Orchestra Plays Captain Beefheart”.
Jag kan idag rikta den smakpolisiära strålkastaren mot en alldeles speciell förbrytare på det här området. En man utan samvete. En man utan hämningar. En man som har en fru som heter Anna Anka.
Hur Paul Anka sköter sitt sex- och familjeliv är inte något vi har anledning att uppehålla oss vid för länge. Att alla normalt funtade människor känner en viss oro för Knatte, Fnatte och Tjatte är förstås bara naturligt, och länder oss till heder. Men låt det stanna därvid. Det finns nämligen allvarligare ting i denna mannens förflutna. Ett av dem är att ha “tagit” en helt och hållet acceptabel, lite bitterljuv fransk ballad kallad “Comme d’habitude” och degraderat depraverat den till egomonstrens och fastighetsmäklarkongressernas nationalsång “My Way“.
Men det slutade inte med det. Bakom sig har Anka också ett “album” kallat “Rock Swings“. Jo, det är sant. Rock i Big Band-sättning. Gross me out the door, right? Och värst i denna helvetiska mixtur (“It’s a Sin”, bland annat, och det ska gudarna veta) är hans version av Oasis “Wonderwall“. All den aggressiva innehållslösheten hos Oasis krockar med bigbandjazzens allra mest utmattade klyschor. Uppriktigt sagt, jag vet inget hemskare på musikens område. Inte ens, liksom, “Carmina Burana” på munspel. Inte ens Kraftwerk på sked. Inte ens Slade.
(PS: Sorry. Det här var bara nåt jag behövde skriva av mig. En “bastupost”, efter att ha tvingats höra Ankas Undervägg i morse)