Jag ser att det kommit en biografi om Allan Edwall. Det är ju bra. Underligt nog kände jag faktiskt Allan lite grand. Jag träffade honom strax innan jag tog mitt pick och pack och flyttade hitom, år 1972, det var på premiärfesten för “August! August!”, en pjäs av Pavel Kohout som Folkan i Göteborg satte upp, med Allan i huvudrollen. Vi gjorde sällskap i en pytteliten röd sportbil in till stan sent på kvällen, därefter i en lika pytteliten lägenhet på Nordhemsgatan, därefter i älgskogens råmande barrmarker: Allan med sportbilens ägare i sängen, jag med sportbilens ägares kompis i soffan. Age before beauty, som det heter.

Vi återknöt vi bekantskapen 1985 när Björn Gustafsson och Allan kom till London för att göra en dubbeluppsättning av Strindbergs “Paria” och “Tunneln” av Pär Lagerkvist (på Commonwealth Institute, tror jag det var). Det var då jag upptäckte – och detta kan man väl se lite grand som en världsexklusiv – att Allan var en oerhört välbevandrad godiskonnässör. Vi gjorde ett flertal utflykter och hade många och långa diskussioner om det engelska godiset, varav väldigt lite föll honom i smaken: bortsett från Bassettklassikerna så var väl Rowntrees FruitGums bland de få som fick passera. Möjligtvis också nån av minttabletterna, om jag inte misstar mig.