Sånt här fint väder hade vi i november under konsensusåren, innan Thatcher kom till makten och förstörde allting…

Och den här scenen – ur Enid Blyton, ser det ut som – ser man nästan aldrig nuförtiden: ungar med sin guy utanför tunnelbanestationen, i gathörnet. Googlar man på “Guy Fawkes” som bilder är det nästan bara den där irriterande Occupy-masken som gäller.

Utanför smäller det ihärdigt, förstås, och luktar bränt papper. Ett låtsaskrig har brutit ut, dock med flera skadade, om det går som vanligt. Där jag har mitt garage var det fullt krig i morse, ungarna gör ju raketerna till skjutvapen. Hur skoj som helst.

Det regnar. Och regnar, och regnar.

Häromdagen ombads jag översätta en kort reklamtext om Koskenkorva vodka. Det finns tydligen en by i västra Finland som heter Koskenkorva. Där producerar dom… vodka.

Vilket fick mig att ge mig in i arkivet och damma av en av de äldsta vitsar jag kan. “Var köper man en grillad med bröd i Finland?” – “I en kioskenkorva”.

Jag tror uppriktigt att en känsla för språk och litteratur – och, ja, skönhet! – kan utvecklas utifrån ett grundläggande, allomfattande medvetande om det faktum att världens fattigaste kines heter Tom Peng Pung.

Man ska aldrig underskatta ordvitsarnas betydelse för poesin, lika lite som man ska underskatta sight gags vad gäller de visuella konsterna. Sånt som orsakar plågsamma suckar hos stockholmare är som bekant gefundenes Fressen för göteborgare. Malmö får klara sig själv.

Detta egentligen bara som ett omständligt sätt att fråga mina högst bildade och lägst kompetenta läsare om ni kommer ihåg några fler barndomsvitsar typ Tom Peng Pung? Det fanns en hel del såna på finländska namn, men jag minns dom inte.

Och regnar gör det fortfarande.

And I won’t have a word said against him. Kommentarsfunktion nerstängd.

Jag kommer väl att få på huden för det här, men jag har lämnat mitt bidrag till en minidebatt om cyklister på LRB:s blogg… Vad man än kan säga om mina åsikter i ämnet så är de i alla fall varmt omfattade.

Författaren till det ursprungliga inlägget, Glen Newey, är för övrigt en ganska rolig skribent på deras blogg, ibland i själva tidningen.

Vi lever i de brutala ironiernas tid. Labour stödde ju unionen i den skotska omröstningen härförleden, mest av den krassaste av anledningar: utan Labours skotska MP’s var det osannolikt att partiet någonsin skulle kunna bilda majoritetsregering i det som fanns kvar av Storbritannien.

Men många skotska labourröstare känner fortfarande en vrede och bitterhet gentemot ett Labour som inte bara lierade sig med de konservativa under valkampanjen, utan mer än villigt också agerade ensamt språkrör för unionen (eftersom de avskydda tories naturligtvis höll sig i bakgrunden).

Det ser nu ut som den här allmänt fientliga inställningen kommer att föra med sig stora förluster för Labour i Skottland i valet nästa vår. SNP går starkt framåt på Labours bekostnad, enligt opinionsundersökningarna. Labour har alltså i princip drabbats av samma katastrofala resultat som om Skottland röstat ja.

Och, ärligt talat, det kan de gärna ha.

Looking like you’ve been dragged through a hedge backwards… är ett väldigt bra uttryck. Jag har just upgraderat (sv?) mobilerna och min kostym är fläckig, sitter inte rätt alls, den är repad och trasig, det har fastnat massa blad bakom öronen, jag har en smak av klorofyll i munnen. Man ser… fel ut.

Det blev en HTC One (m8) för mig. Hustrun valde en Nokia Lumia 735 (grön). Killen som grejade uppdateringen av kontraktet och allt det andra hade en timmas jobb, bara åt oss. Och så mycket papper det går åt…! Printouts som ska signeras i trippelkopior… Det liknar den där väldigt mänskliga reaktionen att man gärna vill ha en riktig pilot att flyga planet, vare sig han behövs eller ej. Utan ett jättelångt och jättetjockt paper trail kan inget riktigt kontrakt existera. Fuck online, fuck paperless…

Eller det kanske bara är England, som med kontanterna på banken?

Och så den ständigt malande frågan. Varför behöver jag allt detta…? Det finns fortfarande brevlådor. Marktelefoner. Duvor. Rykten. Gator. Behöver jag veta allt detta?

Folkmassorna runt Towern är ännu större än vanligt just nu, jag hamnade själv mitt ibland dem för ett tag sen, och det beror på att ett krigsminne till hundraårsdagen av 1:a Vk håller på att bli färdigt: 888,246 keramiska vallmoblommor planterade i Towerns vallgrav, en för varje (brittisk) stupad. Det är, som Jonathan Jones säger, inget annat än ett groteskt Ukip-jippo… fake, trite and inward-looking, kallar han det.

Britterna ska ju vara bra på ceremonier, sägs det, men ofta funkar det inte alls. Inför femtioårsdagen av Normandieinvasionen bestämde sig John Majors regering för att anordna ännu ett jippo: en gigantisk “familjefest” i Hyde Park den 6 juni 1994… De ändrade sig när veteranorganisationerna påpekade att Dagen D faktiskt var en av de blodigaste militära operationerna i historien, med 37,000 döda.

Jag skrev nån gång efter lokal- och Europavalen i våras att Ukip förmodligen skulle gå tillbaka i opinionssiffrorna, inte minst när väljarna fick se vilka inkompetenta freeloaders dom egentligen är när det kommer till dagspolitiken. Jobbet som profet ligger alltså inte för mig. En ny undersökning gjord av Observer visar att hela 31% (eeek!) kan tänka sig att rösta på Ukip om de skulle se ut att kunna vinna i just deras valkrets.

Men om man läser en mer detaljerad analys av resultaten så blir bilden mer komplicerad, tack och lov. En klar majoritet på 52% tycker inte om vare sig Ukip eller Nigel Farage. Och andelen väljare som anser att UK ska stå kvar i EU har inte varit större sedan 1991. Fyrtiosju procent anser att EU är landets most important relationship, långt mer än Samväldet och Amerika. Och så vidare.

Varför har då Ukip gått upp så i siffrorna på sistone? Analysens författare säger att britterna har en helt igenom pragmatisk inställning till Europa; det är inte en fråga som särskilt många (bara 8%) anser vara av största politiska vikt. Det tror jag, rent intuitivt, stämmer. Ukips framgångar beror mycket mer på att det framstår (illusoriskt förstås) som något nytt och annorlunda jämfört med de etablerade partierna.

Tillbaka till Sverige. Idag var det högskoleprovet, tydligen. Jag skulle nog inte klara mig särskilt bra. Jag skrev för DN Kultur i början av 2000-talet och en av mina artiklar (om Lord Haw-Haw) blev en test i provets avdelning “läsförståelse”. När jag fick reda på detta tänkte jag ju att jag måste sitta provet själv. Jag fick två fel.

Det är nog därför jag läser om mina egna texter då och då, ungefär som Mark Twain och James Joyce brukade göra (utan alla andra jämförelser, godhelpus…) För när man lagt upp en text på bloggen, eller lämnat av dem i tredje-och-sista-version i studion, eller rättat korrekturet, så förändras de i det avseendet att man förlorat äganderätten över dem.

De är barn som flyttat hemifrån, liksom. Man bryr sig. Men fakturan, fakturan…

Man är ju mer kolportage än människa när man reser numera. Min retur gick via Stockholm (jag vinkade, men ni såg mig inte), så det tog 3 timmar i stället för en och en halv, men då kostade också returen noll. Tid är inte pengar längre, den är rabatt.

Passagerarna blir alltså lite grand som såna där packets som internet består av: ens resa bryts upp i hanterbara beståndsdelar och skickas bit för bit kors och tvärs, för att till slut fogas samman igen i ankomsthallen i det monument till köpkraften och uttråkan som är drottningens egen terminal, Heathrow T2.

Den heter faktiskt The Queen’s Terminal numera. How vulgar…

Allt står kvar där det stod när jag reste, Paddington Station, Sainsbury’s Local på Essex Road, Tuffe Viktor i gaiströjan på arkivbyrån bredvid mig. Inte som i Kiruna, alltså.

Vad har hänt sen sist?

Det visar sig att MI5, dessa intellektuella giganter i uppfällda kragar, spionerade på historikerna Eric Hobsbawm (han med det långa/korta århundradet), Christopher Hill (han med ‘Guds egen engelsman’) och AJP Taylor (han med första världskriget)…. “Vad vet dom om det förflutna som inte vi vet?” kanske de frågade sig. Men nej, dessvärre, det var mer kommissarie Lispington än så: Christopher Hill “ser ut som en kommunist“, bland annat.

Genius…! Nice to be back.