Jag gick och förnyade mitt kort på British Library idag. Det var rätt längesedan jag var där sist, sex-sju år sedan kanske.

Nu är jag sällan eller aldrig den som håller med Prins Kalle när han uttalar sig om arkitektur, som han har för ovana att göra, men att BL ser ut som “an East European secret police headquarters” kan man knappast förneka.

Det är framför allt fönsterlösheten, tror jag. Sanning n:r 345: ett bibliotek ska ha fönster!

Nu finns det i och för sig inte så mycket att se där utanför. Euston Road är bland toppkandidaterna till världens hemskaste, ja inte ens gata, genomfartsled, giftig och brôlig. På vardera sidan: St Pancras viktorianska snedtändning och ett hotell i anonym “internationell” stil. På baksidan de grubbiga statarlängorna i Somers Town.

Men visst är det åtta resor bättre än P Kalles skötebarn Poundbury, som är ett slags Truman Show-samhälle utan the pretence. Alla Poundburys invånare blir förr eller senare yxmördare, varenda en.

Ska just börja titta på Skottland-England i en, ähm, vänskapsmatch. På Celtic Park. Gnistor kan man nog räkna med.

MBM på Guardian här.

Efteråt: England vann ganska bekvämt med 3-1. De börjar bli oroväckande konsistenta. Sturridge och Welbeck, med Rooney strax bakom, har visat sig en lyckad kombination. Till och med Osynliga Mannen, James Milner, syntes, och fick in en guldpassning till första målet.

At the core of this “parenthetical” view of history is a profound, conceptual violence. It implies that history can be a waste of time; that certain periods of it can be, as it were, gangrenous and only put right by messy, brutal surgery. And if periods of history are a waste of time so, by implication, are its inhabitants, along with their futile aspirations and desires – like liberty, fraternity and equality. There are distinct anti-democratic overtones…

Så skrev jag i slutet på den där 20-minutaren, ‘Holy Europe’, som jag länkade till igår (den är från 1992, och det märks nog…). Det där första, om en begreppslig våldshandling, kan jag nog fortfarande hålla med om. Parentiseringen liknar ju inget annat än en slags inpiskad historielöshet med 20-20 hindsight.

Men att det också skulle innebära att man därmed avfärdar även den historiska periodens “invånare”, med alla deras futila strävanden och önskemål, är jag inte alls så säker på. Jag tror det är att gå en implikation för långt. Framför allt kan jag inte komma på några exempel på ett sådant avfärdande.

Om man tar öststatskommunismen, till exempel, så framstår den ju tvärtom i vissa läger som en “förlorad tid”. Och då menar inte enbart hos kryptofascistiska bolsjevikgrupper i dagens Ryssland. Många ser nostalgiskt tillbaka på en tid när den kommunistiska staten fungerade som hämsko på interetniska rivaliteter, ungefär på samma vis som den fascistiska staten i Italien gjorde det. Det forna Jugoslavien är väl det mest uppenbara exemplet.

På motsvarande vis skulle väl ingen komma på tanken att kalla Tyskland 1933-45 för en historisk parentes (även om man skulle vilja).

Kanske ligger det en ledtråd i parentesens början. Öststatsrevisionisterna vill se både den ryska revolutionen och statskommunismens maktövertagande i Östeuropa efter 2:a Vk som ett slags ockupationer, en helt och hållet främmande maktideologi som plötsligt invaderat, om inte den jungfruliga jorden så i alla fall de jungfruliga korridorerna, polisstationerna och kaserngårdarna.

(Jag strök det där därför att ryska revolutionen egentligen skiljer sig ganska väsentligt)

Där fanns inte ens någon revolutionär dramaturgi: inget kubanskt Sierra Maestra med gloriös inmarsch i Havana, utan enbart några cyniska schackdrag på borden i Potsam, Jalta och Teheran.

Ett försök till parentetisk syn på nazisternas maktövertagande skulle ju aldrig kommit undan med något sådant. Om man sedan finner Sonderweg-teorin trovärdig eller ej, så kommer inte ens den ytligaste analys undan det nazistiska rotsystemet, vare sig man vill se det som mer eller mindre djupt liggande.

Kan ledtråden med andra ord vara den att kommunismen alltid uppfattades (av vem?) i mycket högre grad som ett främmande element, inte bara i samhällslivet, utan historiskt, till skillnad då från till exempel den tyska nazismen? Och vart leder då den ledtråden?

Nå, detta bara som några spån från hyvelbänken. Jag får nog tänka till lite mer. Lästips mottages också med taxamet.

Det regnar, igen. Ett sånt där pissigt, strilande, vet-inte-vad-det-vill-regn. Ett regn som lika gärna kan kvitta lika.

Som sagt, i det här landet (och kanske i Bergen) blir man specialist på regntyper, precis som inuitfolket blir på snö. Om den myten fortfarande gäller.

Hur som helst, i det här regnet stod för en stund sen två polacker och pratade, alldeles utanför parkeringsplatsen där jag ställer min bil. De stod där i en halvtimma, minst, och diskuterade något som lät viktigt, det var något engagerat, lite bråttom i deras samtal. Och de måste ha blivit skyblöta.

Man har ju sett detta förut, särskilt utanför de polska delis som dök upp när alla polska rörmokare dök upp för nåt tio år sen. De står ute på gatan och dricker sitt polska öl, vare sig det regnar eller solen skiner eller (vanligare) det regnar. Inga paraplyer, eller regnrockar. Just soaking up the atmosphere…

Och så tänker man, “Aha, det där måste vara ett beteende från kommuniståren…”, när det inte fanns riktningskänsliga mikrofoner, bara tjallare. Och en sådan liten grupp märker med en gång om en tjallare ansluter sig. Det syns, och det hörs.

Fria samtal gick bara att ha ute i friska luften, i den molntunga luften, den skyblöta luften.

Men när jag lanserade den här kommunsitteorin för en polsk bekant, stegrade han sig och förnekade detta å det bestämdaste. Det var en konstig reaktion från honom: sådant förekom inte alls, sa han, o nej. Och inte bara det, han ville inte ens kännas vid att det förekommit några “kommunistår” i Polen…! Inte egentligen.

Det var här jag började bli intresserad.

Han argumenterade (lite grand som Vaclav Havel) att de kommunistiska åren var en så betydelselös – plågsam visserligen, men i grunden betydelselös – period i landets historia att man lika gärna kunde kalla det en parentes (en plågsam parentes avlad av upplysningen, enligt Havel).

De kommunistiska åren var i praktiken ovidkommande. Ett sekulärt avbrott i den organiskt framväxande, och väsentligen religiöst färgade, polska historien.

Jag blev så klart lite ställd, men undrar fortfarande om det finns någon rättmätig grund för ett sådant brutalt “parentetiskt” tänkande. Kan man avfärda historiska epoker, bara för att de hade “fel”?

Visst kan man. Före den historiehausse som inträffade med Peter Englund och andra på 1980-talet hade vi ju i princip fått för oss att den riktiga svenska historien började c:a 1889 med grundandet av SAP, och det framskritt som därpå följde.

Ställ samma fråga till spanska historiker, eller gubevareoss tyska och franska.

Här sätter jag tills vidare punkt. Det kommer mer. Jag tog för övrigt upp dessa frågor i ett radioprogram för en hel del år sen, det hette “Holy Europe” (avskrift i pdf).

Det kommer mer om detta därför att jag tror att det, trots allt, finns anledning att glömma historien då och då.

Moa Matthis – eller jag kanske hellre borde säga “en Moa Matthis”? – recenserar Johan Hakelii nya bok om engelska excentriker, trots att detta är ett glasklart fall av the less said the better… Matthis använder nämligen genomgående pronomet “en” i stället för “man”, som i “Om en vill vara riktigt snäll så…”.

Detta kan jag förstås inte tolka som annat än ytterligare ett utslag, en blemma på det språkliga ansiktet, av den ideologiskt bankrutta och politiskt kontraproduktiva henifieringen av svenskan (här ett PS till den posten), och hur man tänker eller inte tänker på svenska.

I det här fallet får Matthis naturligtvis markera sin opposition mot ordet “man” hur mycket hon vill, jag har inget problem med det. Det är bara att det att det är så totalt stendövt. Hon hör uppenbart inte vad hon skriver, för hon låter ju som en tobakstuggande odalman i motvind, eller i Dalsland nånstans: “En schka itte schläppa kon ut på betät för’n’s röbbeterna e skördat…!”

Liksom… I dunno. I despair.

(PS: Fan, jag stavade Moa Matthis efternamn fel i den ursprungliga posten… Olyckshändelse? Eller ett freudianskt You say one thing and mean your mother?)

(PPS: Tur att hon inte hette Mathiss i alla fall… Dumb waiter på engelska)

“Underskottet i statsfinanserna är, som politisk fråga, på det hela taget ett bedrägeri, och detsamma gäller behovet av nedskärningar. Nedskärningar skapar ekonomisk tillbakagång och osäkerhet utan att på allvar minska underskottet eller statsskulden…”

Ross McKibbin är forskare vid St John’s College, Oxford, och skriver ganska regelbundet om Labourpartiet i LRB, och det är obligatorisk läsning. Så även den här gången: trots att det är så omtuggat så är det ändå en chockerande tanke att vi inte omöjligt står inför arbetarpartiets reella utplåning. Och i så fall har de enbart sig själva att skylla: att inte ha dragit fram det där bedrägeriet i dagsljuset, utan i stället i praktiken skrivit under på det, är bara ett av deras avgrundsdjupa misslyckanden.

Och i över en vecka har det nu mumlats om revolt mot Ed Miliband. Man ville ersätta honom med veteranen Alan Johnson, en av de få figurerna i brittisk dagspolitik som i sitt liv sysslat med något annat än politik, som har ett hinterland, och därför eventuellt kan “nå” väljare som står främmande inför de robotar som pratar i teve och radio. Fat chance. Johnson ställer “aldrig” upp som ledarkandidat. Den direkta krisen för Miliband verkar över. Idag ska han hålla sitt comeback-tal.

Och gissa vad? Han tänker citera Nietzsche: “What does not kill you makes you stronger“. Var får dom allt ifrån…?

Detta som ett spån, möjligtvis del av den kommande Londonboken… Alltså, om ni är lite gammalmodiga av er så kan det här vara bra att veta inför nästa Londonbesök.

Sälle – Geezer

En riktig sälle – A dodgy geezer

Alldenstund som – Cos

Legio – A fucking lot, all over the place, no end

Bakdanta – Diss

Lätt som en plätt – A piece of piss

Parant – Well buff

Schaber – Grade

Smockan hänger i luften – It’s kicking off 

Goddagspilt – The business man

Poliskåren – The Filth

Knyckt – Dark

Uno Rodin meddelar mig att Bengt Anderbergsällskapet nu har en webbsida, och den är hur tjusig som helst. Och Anderberg själv var en otroligt snygg karl, egentligen. Men så var han ju gaisare också. Hur som helst, gå nu med i sällskapet, det kostar bara hundra kronor.

Ett annat litterärt sällskap jag kan rekommendera, som trogna läsare vet, är The Wyndham Lewis Society. (De har ett långvarigt samarbete med Universidad de la Rioja, vilket alltid låter väldigt förtroendeingivande i mina öron). Vill man läsa en gammal artikel jag skrev i DN om Lewis så finns den här.

Och slutsekvenserna visar ju klart att man måste bygga bostäder på grönbältet, det finns inget val. Och ursäkta en morbid tanke, men ser inte de här städerna ut som metastaserande malign melanoma…? There’s a message here.

I dagens långessä i The G skriver Timothy Garton Ash om Murens fall för tjugofem år sedan (på söndag). TGA är en skribent som alltid tycks vingla på en knivsegg mellan genuina insikter och tomt ekande banaliteter, men här är han i det stora hela läsvärd.

Han påpekar bland annat att man sällan tänker på novemberhändelserna från perspektivet bakom muren, nästan enbart framför den. Scenen inifrån Bundesnachrichtendienst den kvällen (“Slå på teven!”) är obetalbar. Och alla de små misstagen på östsidan, felformuleringarna, förvirringen (“Tillstånd måste sökas!”). Och frågan om “89-generationen”, vars konturer borde vara minst lika synliga som “68-generationens” – var är dom, vad gör dom, vad tänker dom?

Hur som helst, jag är nog inte ensam om att ångra att jag inte kastade mig på ett plan till Berlin den dagen… Det verkar ha varit en underlig atmosfär av skräck och salighet på samma gång… Rostropovich spelar Bachs Sarabande för konfysa gränsvakter…