Å andra sidan har vi det här med Astrid Lindgren.
Jag såg ett par av dokumentärfilmerna som gick på teve under mellandagarna, och läste de mer eller mindre ordagranna referaten i kvällstidningarna dagen efter. Och samma sak har, eftertryckligen, hänt igen, nämligen att jag känner ett vagt men bestämt obehag när det gäller Astrid Lindgren.
Jag var på vippen att säga att det ligger något ‘sinistert’ över henne, men det vore en överdrift. Att jag känner ‘obehag’ räcker. Och jag vet ärligt talat inte varför, det är det jag ska försöka bena ut.
Astrid Lindgrens böcker spelar för det första ingen särskilt viktig roll i mitt liv. Mer av en händelse än något annat, tror jag, läste jag inga andra böcker av henne än Mästerdetektiven Blomkvist när jag var liten (jag tror jag sommarlånade dem på biblioteket en gång). Pippi Långstrump läste jag för första och enda gången i skolan, och var kanske då lite för gammal, och lite för kille, för att ta den till mig.
Likadant när ‘Vi på Saltkråkan’ kom på teve 1964, som väl utgjorde Lindgrens stora mediala genombrott. Jag var tretton och tittade förstås på den, men den angick mig inte tillnärmelsevis lika mycket som t.ex. ‘Hemsöborna’ med Allan Edwall gjorde två år senare, inte ens medräknat det faktum att det (i det hänseendet) är en rätt stor skillnad mellan 13 och 15 års ålder.
(Fotnot: Inte bara hennes ‘mediala genombrott’: jag vågar spekulera att Saltkråkan gjorde Astrid Lindgren till “Astrid Lindgren”. It created the brand, för att vara lite onödigt cynisk, dvs att hennes kulturella persona i Sverige idag är lika mycket teve- och filmbaserad som den har med böcker att göra.)
Hur som haver, spola framåt tjugo-plus år och jag kom inte ens på tanken att Astrid Lindgren borde utgöra en del av min sons uppväxt – till skillnad från Mumintrollen, som var obligatoriska. Det var alltså inte ett medvetet val, utan ett omedvetet. Hon spelade ingen roll i mitt liv, fram tills för sådär tio-femton år sen.
Det var inget speciellt som hände, utom att jag tyckte konsensus kring hennes oantastliga storhet – hennes landsfarmorskap – började kännas lite tryckande, som hettan strax före åskvädret. Jag hittade inte ens antydan till kritik. Jag tyckte då och tycker nu, när hennes storhet är slutgiltigt sakramenterad, att oantastlighet är en olycka att drabba någon, särskilt en författare, och särskilt en författare med ett sådant starkt samhällskritiskt engagemang som hon trots allt hade.
Det kanske handlar om just detta att hon var everything to everyone. Hon var den antifascistiska rörelsens hängslegreppande krutgumma, lika mycket som hon var (och förblev) Timbrohögerns Princess Leia efter Pomperipossa. I sina dagböcker under kriget är hon nästan profetiskt neutral i sitt fördömande av bägge de två jätteödlorna, nazismen och kommunismen. Återigen lite cyniskt: hade hon planerat en kulturell karriär i efterkrigssverige, att nå sin kulmen på 2000-talet, kunde hon knappast gjort det bättre.
Vidare. Hon var i mycket (och inte helt ofrivilligt kanske) upphovet till den militanta sentimentalisering av barn och barndomen som numera verkar ingå i svenskt DNA, samtidigt som hon klart insåg att det inte alls låg något “gåtfullt” hos detta “folk”, tvärtom: med Patricia Highsmiths ord (en författarinna som inte är helt olik Astrid Lindgren när man tänker på det…) är barn “druckna dvärgar”, minipsykopater som Pippi som vi ömsom daltar med, ömsom pryglar halvt ihjäl för att de inte ska pinka på isfahanen och tömma våra bankkonton, innan ännu fler barn blivit gjorda.
Det är en klyscha att många av Lindgrens figurer har en ventilerande funktion i både våra barnsliga och våra vuxna medvetanden. Pippi skulle inte ens nått två rader in på första kapitlet om hon funnits i verkligheten, det hade Barnavårdsnämnden och polisen sett till. Men hennes frihet är ju inte bara utmanande och provokativ, den är aggressiv till sitt väsen, kanske t.o.m. reaktionär, dvs motsatsen till det samförstånd och de framsteg som i längden vilar på Tommy och Annikas sköra axlar. Vi, som de, måste veta var gränserna går, annars kaos.
Jag drar ett tillfälligt streck här, och inväntar eventuella kommentarer. Även om jag inte lyckats bena ut särskilt mycket, så kvarstår känslan av att Astrid Lindgren – eller snarare Astrid Lindgrens plats i det svenska medvetandet – är en långt ifrån oproblemaktisk historia. Att göra henne mindre oantastlig kanske vore att göra henne en postum tjänst.
