Göran Rosenberg skrev i Expressen häromdagen: “Bäst fungerar [satiren] också när det är de mäktiga som provoceras och inte de maktlösa, vilket genom historien varit satirens självklara position och funktion.”

Självklar är den inte helt och hållet. Romarna – Juvenalis, till exempel – angrep makten när makten visade upp de synder, laster och dårskaper de ville satirisera. Men sådant fanns i lika hög grad hos de maktlösa. Satiren bar från början inom sig lika mycket melankoli som ironi: O tempora, o mores lika mycket som kejsarens-nya-kläder. Inte för inte har ju satirikern beskrivits som en “romantiker på dåligt humör”. Satiren som “militant ironi” riktad uppåt är ett förhållandevis senkommet påfund.

En annan sak är värd att nämna. Rosenberg tar, som många andra, upp den ökända teckningen från C Hebdo som visar Muhammed naken, liggande på magen, med pratbubblan “Gillar du min rumpa?” Den ska enligt många, uppenbart inkluderat Rosenberg, ha varit ett klart övertramp: pornografisk, sodomitisk, och så vidare. I själva verket är den en referens till en berömd nakenscen med Brigitte Bardot i Godards “Le Mépris” från 1963 (källa). Det mildrar kanske inte den upplevda förolämpningen hos muslimer, men det understryker i alla fall vikten av att ha läst på hos de som vill kritisera Charlie H.

IT-avdelningen har bytt server för Pressylta. Det betyder som mest omedelbart att de 7 kommentarerna till gårdagens post “Lästips #309” har fallit bort. De finns emellertid att läsa i ett Worddokument här.

Senare: Det kom lite skit i förgasaren med kommentarer, länkar och annat, men det mesta ska nu vara retourné à la normale. Meddela mig gärna om ni upptäcker mer fnurror.

Jag hade faktiskt väntat på vad Pankaj Mishra har att säga kring massakrerna i Paris, och idag kan man läsa det i en long-read i The G: “Det är dags för en ny upplysningtid” är hans centrala argument. Som alltid med denne skribent är det ett väl underbyggt resonemang, en mängd både väntade och oväntade referenspunkter, och tankeväckande slutsatser. Jag är kanske inte fullt ut övertygad om allt han säger, men det här är en av de röster det är obligatoriskt att lyssna på.

(Jag har tipsat om Pankaj Mishra förut här, här och här…)

Måndagsgenomgång av svensk onlinepress.

Jag tror författaren Amanda Svensson kommer att ångra att hon skrev sin artikel ‘Farväl Sverige‘ i Expressen igår. Thomas Engström är rättmätigt syrlig om den i SvD idag. “Det är inte jag som lämnar Sverige, det är Sverige som har lämnat mig” är en solipsistisk tankefälla det är alltför lätt att ramla ner i när man står där med passet i högsta hugg. Jag hamnade vid något tillfälle själv där när det begav sig. “This isn’t all about you, love…”  blir det oundvikliga svaret.

I övrigt hittade jag inget annat som var värt att kommentera. Inga nyheter är goda nyheter, som det heter.

Det här är tennisspelaren Andy Murrays nya logga, som har fått en hel del beröm.

Jag tycker den är usel, framför allt därför att den bryter mot regel n:r 1 i såna här sammanhang: att man inte ska behöva jobba på att fatta vad den betyder. Och det beror på att man velat få med så mycket, tja, ovidkommande.

Det första jag såg var siffran “177”. Men det ska bara vara “77”, dvs antalet år det tog för en britt att vinna Wimbledon igen. Dessutom vill man antyda en tennisbana i själva designen. Nästan det sista man ser, i alla fall med mina ögon, är vad man borde sett först av allt: “AM”.

Minus 177, blir slutpoängen.

(Sorry, länkade till fel artikel ovan, nu rättat)

Jag förstår helt enkelt inte fascinationen med att klättra i berg.

Ett par unga män, som uppenbart inte lever alltför innehållsrika liv till vardags, har tagit sig upp för El Capitan i Yosemite, utan att ens använda sugkoppar.

Det ska ha varit the toughest climb in the world. Ho hum.

Jag kanske är ensam om detta, men jag har alltid tyckt att det vore mycket mer imponerande om man klättrade ner för såna här berg.

Nej, om det gäller att syssla med meningslösa saker i naturen tycker jag surfing verkar bra mycket roligare.

År 1964 åkte Groucho Marx till Öst-Berlin i sällskap med bland andra Robert Dwan, som regisserade Grouchos radioshow, och dennes 16-åriga dotter Judith Dwan Hallet. De besökte den lilla byn Dornum, där Grouchos mor Minnie föddes, och upptäckte att alla de judiska gravarna hade skändats av nazisterna. Groucho hyrde en bil med chaufför och sa till honom att köra sällskapet till bunkern där Adolf Hitler sades ha begått självmord. Med sin välkända basker på huvudet klättrade han upp för betongstyckena och började, gravallvarlig, dansa en frenetisk Charleston. Dansen uppe på Hitlers grav lär ha varat ett par minuter. “Ingen applåderade”, erinrade sig Hallet. “Ingen skrattade”.

(Källa)

Jag läser om Noel Stocks ganska träiga biografi över Ezra Pound. Detta på förekommen anledning. Jag håller på med ett avsnitt i boken som handlar om hur man anländer i London, och Ezra Pounds ankomst var inte dum alls. Ett citat ur (grov)manus:

Den amerikanske poeten Ezra Pounds entré på Londonscenen i augusti 1908 var av det mer spektakulära slaget, men samtidigt också typisk, för att inte säga stilbildande. Han anlände, skrev Ford Madox Ford, “med ett slags danssteg, och gjorde värjstötar med spatserkäppen mot en inbillad motståndare”, klädd i “byxor gjorda av grönt biljardbordstyg, en rosa överrock, blå skjorta, en slips handmålad av en japansk vän, samt en väldig sombrero, allt detta tillsammans med ett flammande rött pipskägg och ett turkost örhänge.”

Men herregud vilken usel poet han kunde vara, i alla fall till en början. Han visste precis vad han ville – “hard light, sharp edges”; modernismens ogräsrensning i den övervuxna senromantiska/viktorianska rabatten; bilder som språk inte som ornament – men han hade inte kapaciteten till det.

Förrän han började, inte översätta, utan tolka. Hans egentliga genombrott var med ‘The Seafarer‘, en modernisering av en medeltida elegi. Han hade redan producerat fina tolkningar av spansk, fransk och provencalsk lyrik och drama. Från 1915, med Ernest Fenollosas Nachlass, tolkade han också japansk och kinesisk poesi, lysande, det var något av det bästa han skrev. Som exempel Li Pos ‘Lament of the Frontier Guard’.

Där, i de främmande språken, började hans poetiska bana. Han var en utlänning som skrev på sitt modersmål. Jag tror det är i det perspektivet man måste se det haveri – till slut – som var ‘The Cantos‘. Den är inte grundad i talspråksengelska, vilket hade varit hans poetiska idiom på 1910-talet. Han övergav det för en politisk-ekonomisk retorik som inte hörde hemma någonstans alls.

Enligt min mening – och världen har ju väntat länge nog på mitt omdöme – så var första ‘XXX Cantos’ något helt igenom banbrytande och enastående (läs bara inledningen, Canto I). Mitten behöver man inte besvära sig med. Men dikterna från arresteringen 1945, The Pisan Cantos och framåt är ett motexempel på vad Edward Said skrev om late style – särskilt om Beethoven – det vill säga “heroic, but intransigent”…

Det är det inte hos Pound, mot slutet. Det är ett nederlag.

That I lost my center
                        fighting the world.
The dreams clash
                        and are shattered—
and that I tried to make a paradiso
                                                    terrestre.

När jag var i Sverige över julhelgerna blev Sven Wollter intervjuad i ett program som hette, tror jag, “Min sanning”. Jag såg det inte själv, men Wollter blev allmänt kritiserad efteråt för att ha försökt göra en skillnad mellan kommunismen som idé, som han stödde, och kommunismen som stalinistisk verklighet, vilket han inte stödde. Han sa nåt om att det i grunden handlade om “rättvisa”.

När vi nu försöker samla oss efter ännu ett religiöst angrepp på det fria ordet har samma idé-kontra-konsekvens-debatt dykt upp.

Jag vet var jag står, och det är med de radikala ateisterna från 1980- och 90-talen. Religionen är det grundläggande problemet, inte dess perverterade avarter, som jihadismens mordiskhet, som de evangeliskt-kristna våldsakterna mot homosexuella och abortkliniker, långt mindre diktaturslickare som rysk ortodoxi och österländsk buddhism.

Min poäng är denna. Vi har mångdubbelt fler bevis för religionens mordiskhet än vi har för kommunismens stalinismbenägenhet, helt enkelt därför att religionen har gett oss tusentals år av belägg, där kommunismen “bara” haft cirka 150 år på sig.

Jag anser att i dessa tider är det dags för de “moderata” förespråkarna för islam, kristendom, judendom, buddhism, zoroastrism, shinto, tao, jehovas vittnen, och inte minst kväkare, att konfrontera det frivilliga slaveriets verklighet och avsvära sig, offentligt, en gång för alla, all vidare blodsspillan. Enough is enough.

“Terrorism is no ordinary crime. It depends on consequence. It can kill people and damage property. It can impose cost. But it cannot occupy territory or topple governments. Even to instil fear it requires human enhancement, from the media and politicians.

That is why the most effective response is to meet terrorism on its own terms. It is to refuse to be terrified. It is not to show fear, not to overreact, not to over-publicise the aftermath. It is to treat each event as a passing accident of horror, and leave the perpetrator devoid of further satisfaction. That is the only way to defeat terrorism.”

Simon Jenkins i The Guardian.