Observers Moksvakorrespondent Shaun Walker skriver idag om Boris Nemtsov. Han intervjuar flera kunniga personer i Nemtsovs närhet och en del av dem tvivlar faktiskt på att Putin själv gav klartecken till mordet. Jämfört med exempelvis Navalny, som sitter i husarrest, var Nemtsov en ganska perifer figur, modig och klarspråkig på alla vis, och ofta utnämnd till “landsförrädare”, men inte tillnärmelsevis något särskilt stort hot mot Putin.

Förklaringen kan dock vara än mer sinister. “Det vore faktiskt lite mindre oroväckande om Putin hade beordrat mordet på Nemtsov,” skrev Ksenia Sobchak, en oppositionsaktivist. “Det skulle visat upp ett fasansfullt system, men åtminstone ett system, ett system som skulle gå att hantera. Men jag tror, dessvärre, att så inte är fallet. Det finns ingen Putin som gav order att mörda. Men det finns en Putin som har byggt upp en fasansfull dödsmaskin (terminator) och han har förlorat kontrollen över den.”

Hur som helst så är det väl ingen händelse att de flesta av oss fick Putin i tankarna när mordet blev känt. Och inte alls bara av cui-bono-skäl, han leder ju vad som i princip blivit en gangsterstat som inte alls drar sig för att spilla motståndares blod. Det verkar så självklart. Det underliga är att när man tänker på Palmemordet (29 år sedan igår) så fanns aldrig en lika “självklar” riktning för tankarna att gå vad gäller skuldfrågan, vare sig det visat sig rätt eller fel riktning. Det var ensamma galningar, det var PKK, det var några enstaka poliser.

Och ändå framstår, både då och nu, en någorlunda självklar hotbild. En förhållandevis radikal, internationellt känd statsman som gjort sig mäktiga fiender lite varstans – i Sydafrika, i militära kretsar, inkluderat Nato – blir mördad under högst professionella former – och ändå finns det än idag människor som drar sig för att ens kalla mordet “politiskt motiverat”. Här nånstans ligger för mig, som utanförstående, ett av de centrala mysterierna med Palmemordets efterspel: hur historien kom att bli berättad, nästan från första minuten, och hur “självklarheten” blev som bäst en underintrig.

PS: Känns det igen…? “Vladimir Markin, chefen för utredningskommittén, lät sig intervjuas på söndagen och nämnde då hela fem olika spår, inget av dem med anknytning till den mördades politiska verksamhet.” (Ur DN)

En utmärkt, indignerad artikel i The G om ‘London: staden som privatiserade ihjäl sig‘ av Ian Martin. Tidningen kör en serie om privatiserade städer, häromdagen kom en annan text om hur omöjligt det är att gå Thames Path från Isle of Dogs till Tower Bridge. På tal om vilket: här en bildserie på några av förslagen till gång- och cykelbron mellan Pimlico och Nine Elms som jag skrev om rätt nyligen.

New Yorkers stil- och grammatikredaktör, Mary Norris, skriver intressant om tidningens house style, särskilt vad gäller kommateringen. Hon noterar förstås de två huvudsakliga uppfattningarna om kommatecknens roll: antingen att de tjänar som pauseringtecken för en smidig läsning, eller att de tjänar som markörer för meningens själva struktur.

New Yorker tycks vara ganska tolerant åt båda hållen, utom i ett hänseende: att vad som här över kallas the Oxford comma är obligatoriskt. Det är alltså kommat före and i en uppräkning på tre eller fler saker: “Bananas, apples, cherries, and oranges”. Vilket man mig veterligen sällan eller aldrig ser i svenskan.

Vad man däremot fortfarande ser i svenskan är kommatecken före “att” och “som”. I det senare fallet såg jag just ett citat från Guillous notoriska krönika härförleden om antisemitismen: ”För dem, som vill framställa Sverige som ett antisemitiskt snarare än islamofobiskt land, är varje lögn och överdrift ett av det höga ändamålet helgat medel.” Det kan kanske försvaras med att det är en bisats, men jag tycker ändå det ser rätt klumpigt ut.

Likadant med “att”: “Jag talade om för honom, att han hade helt fel om antisemitismen”. Jag tycker inte kommat här fungerar vare sig som pauseringstecken – den rollen tycker jag själva ordet “att” redan fyller – eller som nödvändig strukturmarkör. Det är väl som med mycket annat i språket att ens inställning kan variera mellan laissez-faire och fascistoid…

Faktum är, nu förstår jag inte riktigt varför jag satte komma omkring “Mary Norris” i första meningen… Hmmm.

Som en handfull skaldjursrester uppradade av ett uttråkat barn, efter en lång lunch. Det är en februarihimmel, med en råkall vind från Island. Det ligger en Thames Barrier Park alldeles bakom här, ihjälstajlad, ensam och övergiven. På caféet var det bara jag och servitrisens syster. Det hängde en krans på arbetsplatsen alldeles bredvid, synbarligen från Remembrace Day i november.

Jag har dessvärre inga bilder. Men det är Broadway Market, E8, kring lunchtime idag. Det konservativa partiet försöker värva röster utanför The Cat & Mutton. Då kommer den magnifika Julie Christie med sin partner, den ståtlige Duncan Campbell, och Julie börjar gapa åt dem: “Ska ni ruinera den här delen av stan också?! Dra iväg, era idioter!” De hade inget gammalt att dra över sig. På Broadway Market är det aldrig långt mellan butterscotch stew with quinoa och politiskt korrekt sentiment. Tack och lov.

Någon har bett mig översätta ett par golftermer av typen “European Tour Winner”… Min första tanke var så klart “vinnare av Europatouren”. Men så googlade jag och ser att en del skriver “vinnare på Europatouren”… What gives? Är skillnaden att man kan vara vinnare av en deltävling på Europatouren, eller vinnare av hela Europatouren? Kan man ö.h.t. vinna hela Europatouren? (Är golfhatare, för övrigt…)

PS: Eller säger man “segrare” i golf…?

Tystnaden, eller inaktiviteten snarare, här på Pressylta fortsätter en tid till. Jag orkar bara några tweets då och då. Jag har haft, och har, en av de stressigaste perioderna på länge och kommer förhoppningsvis att ta större delen av nästa vecka i Broadstairs för lite R&R. Under tiden läser jag (idag bl.a. om islam och moderniteten) och lyssnar på radio och tar långa promenader utmed Themsen. I morgon hoppas jag kunna ta mig till Thames Barrier för första gången på länge, vårt sista hopp avant le déluge. Vad övrigt? Jag vill gärna börja läsa romaner igen, det var hemskt länge sen. Jag borde gå på bio mer, och teater. Ukraina: har vi misstolkat Putin? Jag såg en kändis idag, men vet inte vem det var. Det regnar och regnar. Und so weiter.

Och mitt huvud känns så tungt. Vem har inte fantiserat om att komma till jobbet klockan åtta på måndag morgon ungefär som Stevie Ray Vaughan gjorde på denna soundcheck en gång, gäspig, urknullad, nerdrogad, och sedan bara start typing…

Men, förfäras ej, man behöver bara lyssna på de första två-tre minuterna av videon, det räcker. Stevie R-V var en av de bästa dussingitarrister som någonsin funnits, där då “dussin” betyder bluestolva i evighet repeterad. Ni minns kanske min gamla definition av borgerliga och marxistiska gitarrsolon: rädslan för jazzen definierar.

Att bygga nya broar över Themsen har blivit en slags prestigesport. Millennium Bridge vid Tate Modern fick en minst sagt skakig start 2000: alla kallar den sen dess ‘Wobbly Bridge’. Den föreslagna Garden Bridge vid Westminster, designad av Thomas Heatherwick, har fått kritik från många håll, och på goda grunder, inte minst av Observers arkitekturskribent Rowan Moore: läs här.

Det senaste projektet är en cyklist- och fotgängarbro mellan Pimlico och Nine Elms, alltså nästan mitt emellan Vauxhall Bridge och Chelsea Bridge. Pimlico är området direkt söder om Victoria Station. Nine Elms, på andra sidan, är den biten öster om Battersea Power Station där bl.a den nya amerikanska ambassaden ska ligga, plus en massa annat neoliberalt krims-krams (Googles karta).

Här råkar jag vara med på ett hörn, som copywriter åt designern Paul Cocksedge, som kommer att delta i budgivningen. Och vi har som vanligt det bästa förslaget, fattas bara annat. Jag hoppas kunna återkomma till detta framöver, för broar är… ähm… intressanta.

Jag fick ett ryck och har börjat prenumerera på New Left Review. Jag har läst den sporadiskt i många år, men tyckte det var dags att fördjupa mig i den lite mer. Det är ytterst få av de ämnen som berörs som inte är intressanta, som t.ex. i senaste numrets essäer om den unge Marx, om “Stendhal: Ambition”, och om Fintan O’Toole och den irländska republiken. Kostar bara £36 om året, inkluderat tillgång till deras väldiga arkiv.

Mina (pappers)läsvanor är annars ganska rigida och förutsägbara, måste jag tillstå. Dagstidningen är förstås The G, som jag tycker har gjort bättre och bättre ifrån sig under de senaste åren. Och då inte bara journalistiken, även om den håller imponerande kvalitet, utan också saker som det nyligen introducerade longform-formatet, hur de bygger upp relationen med sin läsekrets genom onlinenärvaron, Guardian Membership och ett allt större urval kurser i alla ämnen.

Jag köper Independent på helgerna, men mest för att hustrun gillar deras mastodontsudoku. Själv tycker jag den är lite väl ojämn, det är några skribenter jag brukar vilja läsa: Howard Jacobson, Robert Fisk, Boyd Tonkin. LRB prenumererar jag förstås också på, och har nästan alltid gjort så, med undantag för en period på 90-talet. TLS köper jag när jag ser något intressant i innehållsförteckningen de publicerar online på torsdagarna, dvs nån gång i månaden. Private Eye köper jag ungefär lika sporadiskt som TLS. Och så Respons, som jag får i julklappsprenumeration och som ni redan vet vad jag tycker om. Resten läser jag online.

PS: Bara som ett exempel på NLR-essäer, chefredaktören Susan Watkins genomgång av EU-projektets historia, nutid och framtid, naturligtvis då från ett bestämt vänsterradikalt perspektiv: ‘The Political State of the Union‘. Den är ganska lång, men väl värd en genomläsning (skulle gärna vilja höra Bengt O:s reaktion!)