It behoves me, som det heter, att skriva något om valkampanjen, antar jag, suck… Jag skulle i och för sig bara kunna länka till Alberto Nardellis utmärkta sammanfattning av den gångna veckan, men kortfattat då’rå: en trög och intetsägande kampanj under första veckan har sedan några dagar blivit lite livligare i och med att det går oväntat dåligt för Cameron och de konservativa.

Inte bara är de negativa och personangreppiga av sig (vilket stöter bort t.o.m. deras egna väljare) utan de har befunnit sig på fel sida av den allmäna opinionen i fråga efter fråga, främst då när det gäller Labours plan att avskaffa non-dom tax status, ett skattundvikande kryphål från 1700-talet som bara främjar de stormrika.

Likadant fick de en katastrofal felspark när en framträdande tory-MP skrev i Times häromdagen att Ed Miliband inte bara levererade en Dolchstoß i ryggen på sin bror, utan skulle göra samma sak i ryggen på den brittiska nationen när han överger Trident och det “oberoende” kärnvapenskyddet. Alltså ett slemmigt antisemitiskt ordval kombinerat med ett bevisligen kontrafaktiskt påstående. Smart.

Labour ligger nu i snitt 3-4% över de konservativa i mätningarna, vilket dock inte räcker till egen majoritet i underhuset.

Idag är det två år sedan Margaret Thatcher dog. Those were heady days… (Läs min runa från samma dag) Det var ju på sätt och vis de politiska spektaklernas tid: vänstern fick öppningsceremonin i OS och högern fick Thatchers begravning.

Några större revideringar av hennes tid vid makten har knappast setts till, det är väl lite tidigt för det. En del vill hävda att hon gjorde mer än någon annan internationell politiker för att få slut på apartheid i Sydafrika. Hmmm… Jag läste just idag att hon helt och hållet accepterade klimathotet och att de kapitalistiska ekonomierna skulle få anpassa sig till det (Larry Elliotts långtext om klimat och ekonomi är f.ö. väl värd en genomläsning)

Men jag håller nog fast vid min synpunkt att historien i det långa loppet inte kommer att se henne som en centralfigur av Churchillska dimensioner, utan mer som ett slags utropstecken i den övergripande berättelsen om Storbritanniens politiska, ekonomiska och sociala nedgång. Mycket väsen, lite ull.

Ursäkta att det blir lite tyska igen, men efter tre veckors studier har jag nu börjat få bättre grepp om var jag befinner mig på inlärningsskalan, så att säga. Min utgångspunkt var alltså sex-sju år av i praktiken bortglömd skoltyska, plus ett livslångt intresse för tysk diktning, som jag ganska regelbundet läser i original och översättning, ibland simultant på vänster-högersidorna.

Det visar sig att min tyska är både bättre och sämre än jag anade. Bättre därför att jag förstår en hel del i både tal och skrift, och kan i viss mån använda den förståelsen – till exempel i ett samtal – för att konstruera min respons. Satzbau går alltså ganska hyggligt. Men sämre också därför att jag inte insåg hur totalt jag glömt bort dativ/ackusativändelserna och personliga pronomen. Pinsamt att säga fattar jag inte alltid skillnaden mellan dem: varför “Sag mir” men “Frag mich”, till exempel?

Så vad jag gör nu är bokstavligen pluggar. Jag fyller i blad efter blad med övningar, konstruerar egna meningar, repeterar lista efter lista över ändelser och pronomen. Allt i den förhoppningen att jag ska nå ett genombrott där jag inte längre alltid behöver tveka eller tänka efter innan jag drar till med en konstruktion.

Hur som helst, en av behållningarna med det hela är att man liksom ser sig själv lite utifrån, inkluderat det frustrerande i att inte längre kunna uttrycka sig adekvat, att man låter sig låta som en idiot.

The International Flann O’Brien Society (i Österrike!)

Jag gjorde igår ett par små pickups för en radioannons för Volvos VR40 R-design. Vi hade sällskap av VO:n som gör Terms & Conditions, alltså den obligatoriska biten som måste läsas ilsnabbt i slutet av annonsen. Det krävs en särskild färdighet att läsa så Hylandsnabbt, och Jay är oerhört duktig på det, jag skulle aldrig klarat det. Som många andra VO:s kör han snabba gester med armarna medan han läser, ungefär som en lufttrummis, för att liksom dunka in takten.

Men det krävs ju också en särskild färdighet att läsa långsamt. Jag har på min lärarinnas inrådan blivit en regelbunden lyssnare på Deutsche Welles Langsam gesprochene Nachrichten. Det är en lysande idé på alla sätt, det låter både tekniskt beundransvärt och gravt komiskt: news for the slow-witted… Men det är klart, man förstår ju så mycket mer av vad som sägs, även om det är lite frustrerande att behöva sitta och vänta på det allt avgörande verbet i slutet. Kan rekommenderas.

En av mina läsare kan av någon anledning inte kommentera på min blogg. Har någon annan upplevt detta? Förstår inte vad det kan bero på. Har kollat vad jag kan: har inte av misstag blockerat någon, det finns inga kommentarer i “Pending”-facket, inte ett spår någonstans. Om någon har en förklaring vore jag tacksam (använder alltså WordPress).

Senare: Vad som närmare bestämt händer är att läsaren ifråga skriver kommentaren i rutan och klickar på “Submit” – varpå rutan omedelbart töms på text! Om han försöker skriva om samma kommentar kommer meddelandet “Duplicate comment detected; it looks as though you’ve already said that!” Vad i hela friden är det som pågår? Han kan också utan några problem skriva kommentarer på andra bloggar.

Detta kom just upp på min YouTube recommend… Är det nån som vet vem den här pajasen är?

Durcheinander (“förvirrad”)

Halbstarker (“raggare”)

Sorgfältig / sorgfällig

quengelig (“kinkig, grinig”)

Liebhaber (“älskare”) / Liebhaberei (“hobby”) (!?)

jahrtausendelang (“jätte-jättelänge”)

Hier darfst du alles dürfen (hier, z.B.)

Aufschlabbern (“slafsa i sig”)

Querkopf (“tvärvigg”)

Tillbaka från Ukipania, The Land of Many Bungalows… En typisk sådan till vänster.

Här finns spegelaffärer som heter “Reflections”. Och lite sådär hippa unisexfrisörer som heter “Toffs & Tarts“. Massor av yoga- och pilateskurser på annonskorten i tobaksaffärens fönster. Man pratar om höftoperationer på The Steam Packet.

Men det är lätt att vara storstadssnobbig också. Jag bor alltid hos min vän Niema, i ett rum 15-20 meter sandstrand från havet, avståndet beror på tidvattnet. Vågbruset är förförande. En halvtimma efter ankomsten så är allt bra med världen. Larmet i ens själ har blivit en viskning. Havet är något jag varmt kan rekommendera.

Ritualerna iakttogs, förstås. Den timslånga promenaden från Broadstairs till Ramsgate utefter stranden, med efterföljande frukost på Belgian Bar i hamnen.

Promenaden förbi Bleak House (“If the world go wrong, it was, in some off-hand manner, never meant to go right“) och sedan uppför de 39 stegen vid North Foreland (som tydligen ska vara originalet).

Och så till Margate och Turner Contemporary, den här gången för en mycket fin, om än lite snålt möblerad, utställning om självporträttet.

Ursäkta om det här blev lite turistguidigt. I morgon har jag min andra tyskalektion. Wish me Glück.