Slutresultatet: CON 331 / LAB 232 / SNP 56 / LD 8 / UKIP 1 / OTHERS 22

Vad kommer att hända med Labour? Så här tidigt är det ju vanskligt att spekulera, men det är i alla fall ingen tvekan om att blairiterna i det som finns kvar av New Labour kommer att, ähm, flytta fram sina positioner. De kommer att framställa Milibands milda/lama/haltande försök att lämna det gamla Nya Labour bakom sig och svänga en aning till vänster i ekonomiska frågor (och en aning till höger i migrationsfrågor) som ett minst lika stort misslyckande som både Foot ’83 och Kinnock ’92. Problemet är, som Paul Mason säger, att Labour under nygamla blairiter kommer att förlora stödet från fackföreningarna, framför allt den största, Unison. Detta kan förstås uppvägas av att Unison enligt uppgift ändå överväger att fjärma sig från partiet.

Jag tror som många andra att en förändring i ledargarnityret inte kommer att spela någon särskild roll för partiets framtid. Det kommer förstås en tsunami av siffror under de närmaste dagarna, men hittills verkar det på procentantalen som att det finns en stark opinion, kanske t.o.m. mer än hälften, belägen till vänster om mitten. Men med tanke på att partimedlemskapet överlag är historiskt sjunkande kan man nästan förutsätta att den opinionen kommer att kanaliseras på annat sätt, i utomparlamentariska och/eller lokalfrågasammanhang, kanske rent av ett slags Syriza/Podemosuppsving, som Russell Brand och andra dagdrömmer om? Tveksamt, men det är i varje fall en opinion som knappast kan förhålla sig passiv med tanke på vad de närmaste fem åren kommer att föra med sig.

Envist faktum kvarstår (som Mason också säger) att för att balansera södra Englands toryröstare (utanför London) måste ett framgångsrikt vänsterparti, vare sig Labour eller ej, absorbera norra England, Midlands, samt en stor del av Skottland och Wales, och hur realistiskt är det idag? Och dessutom, i just dessa områden, absorbera stora delar av en redan disenfranchised arbetar- och lägre medelklass som just röstat på Ukip…

Politik är det möjligas konst, som sagt.

Det är just nu 52 valkretsar kvar att deklarera, men det ser alltså ut som Con t.o.m. kan få enkel majoritet (de ligger nu på 291). LibDems har under tio mandat kvar, från 57. Labour ligger på katastrofala 219.

Ett av de många problemen med valkretssystemet är att man inte kan skylla på väljarna, i alla fall inte majoriteten av dem. Valen avgörs av 10-20,000 väljare i marginella valkretsar, kanske något fler den här gången.

Cons har nu (11:22 BST) effektiv majoritet med 323 mandat, och med 12 kvar att räkna in. Det här är ett blodbad.

Nigel Farage avgår just nu – slutet för Ukip? Ed Miliband avgår i eftermiddag, förmodligen med Harriet Harman som tillfällig ersättare.

Nick Clegg har nu också avgått som LibDem-ledare.

Det här är södra England just nu:

Och så avgår då Ed Miliband (12:25)… Harriet Harman tar tillfälligt över. (Någon frågade just på Twitter: “Nån som vet när Russell Brand ska avgå?”) Framtiden för Labour är hur som helst något jag måste återkomma till.

Cons har nu absolut majoritet (326) med 7 kvar att räkna. Labour på 230.

Russell Brand avgår.

De sista opinionsmätningarna säger alla att det är exakt jämnt mellan Con och Lab, på 35% eller 33% var beroende på mätning, med följd av att båda skulle få 273 mandat (det behövs alltså 323 för enkel majoritet). Skulle utfallet bli exakt så jämnt så är en verklig eller virtuell anti-Tory-allians förmodligen i majoritet. Men det är förstås mycket kvar på vägen dit.

“Labour risks failing the English – just like it did the Scottish” av Irvine Welsh är väldigt bra, främst om den engelska vänsterns väg framåt.

Den brittiska, eller engelska, pressens renommé har fått bottenkänning med den här valkampanjen. Man låtsas inte ens längre skilja på nyhetsrapportering och opinion, skriver Peter Jukes på Politico.

Anarkistetikett vid övergångsställe på Wick Rd, E8:

Och så rapporteras det, förstås, att “marknaderna” börjat bli nervösa (jittery är den vedertagna klyschan) inför ännu ett hung parliament… Som det skulle röra sig om ett nära förestående bolsjevikiskt maktövertagande. “Marknaderna” måste väl vara den politiskt sett mest infantila, omdömeslösa och nervsvaga av de varelser som befolkar våra samhällen nuförtiden.

Eller som någon frågade härförleden: why are economists always surprised?

Valkampanjens absolut bästa bild:

Vi befinner oss just nu i det gamla vanliga vakumet (två u eller ett?) fram till klockan 10 BST, när inga media enligt lag får idka åsiktsjournalistik, under själva valdagen alltså. Paul Mason på Channel4 (@paulmasonnews) ägnar dagen åt 100 Northern Soul-klassiker, till exempel. (Här är en av dem) Men från första dongen i Big Ben klockan 10 brakar det löst med de första exit polls och svettiga politiker och allmänt positionerande i tevestudiorna… (tevestudiosarna?) (I’m losing it…)

Klockan är 22:08… Exit polls… Oh fuck! Oh fuck! Oh fuck! Tories ser ut att få 316…

(Mer följer kanske under dagen/kvällen, men troligen inte…)

Om någon nu undrar vad man menar med dog whistle politics… Ett lågvattensmärke, t.o.m. för The Sun. Men frågan är om det inte ändå är ett rätt desperat uttryck för gammalmedias borttynande inflytande på det som borde vara debatten. Ett publicistiskt rop på hjälp.

Jag var just på LRB Bookshop vid British Museum och “en kväll med Hanif Kureishi” för att celebrera återutgivningen av den 25 år gamla ‘The Buddha of Suburbia” som en Faber Modern Classic. Jag översatte den till svenska för Norstedts, det var mer eller mindre i samma veva som den kom ut här.

Det var en tid – slutet av 80-talet, början av 90-talet – när jag översatte fyra-fem romaner i sträck, men ‘Förorternas buddha’ var speciell för att Kureishis prosa passade svenskan så bra. Där fanns få eller inga översättningsproblem, det var bara ett rent nöje från början till slut, just hang on and enjoy the ride.

Jag undrar om så var fallet med andra översättare, eller om detta var något specifikt svenskt. Om det senare, så kan det kanske bero på att modern svensk prosa sedan Strindberg så behändigt ackomoderar den där lediga kombinationen av “högt och lågt” som Kureishi också hade i sin prosa. Det vill säga, en förstapersonens narrativa röst som är samtalsbetonad och vernacular, men samtidigt kan behandla relativt komplexa idéer om ras, klass, periferin/centrum, och så vidare.

Jag tyckte nämligen då, och tycker fortfarande, att ‘Förorternas buddha’ har intressanta likheter med ‘Röda Rummet’, Strindbergs egen debutroman. Den unge mannen som ska erövra storstaden och dess konstnärliga cirklar, ambitionen, ironin och cynismen, klassaspekterna, periferin/centrum, osv. Och framför allt då att Strindberg uppfann modern svensk prosa, som mest märkbart i just högt/lågt-spänningen i själva prosan, utan vilken vi inte haft någon proletärlitteratur, inte haft någon Lars Ahlin eller Stig Dagerman eller… ja, fyll i själva.

Men, på det hela taget, sådana här författaraftnar… Jag har inte varit på något liknande på hemskt länge, men de är inte precis något som sets the pulse racing, eller hur…? Men det är en jävla bra bok. Och en jävla bra översättning.

…och spänningen, ja, den står fortfarande och puttrar på sparlåga.

Russell Brand, han som inte tycker det är nån idé att rösta, har idag uppmanat sina 10 miljoner twitter/vlog-följare att rösta på Labour. Det har varit en underlig valkampanj, med få eller inga visuella tecken, som affischer i fönstren eller på billboards, som förr i tiden. Antiseptisk också, i den meningen att partiledarna är paniskt förskräckta för att hamna i “omanuserade” situationer med “icke-filtrerade” väljare. Och Milibands “huggna-i-sten”-löften: “There’s not a single part of this stone that doesn’t say brain-dead“, som John Crace skriver.

Det intressanta börjar hända på fredag morgon. Inget parti kommer att få de 326 (eller 323, om man räknar bort Sínn Fein) MP’s som krävs för ensam majoritet. Just nu ser det ut som Con kommer att få 276 och Labour 268. Som största parti har då Con rätt att bilda regering, men har nog inte tillräckligt med allierade i LibDem och DUP (protestanter från Nordirland) för att nå annat än minoritetsregeringsnivå. Labour skulle då kunna regera med stöd av SNP och Greens, beroende på var dessa hamnar i MP-antal. (Mer detaljer här)

Veckor av förhandlingar (“segdragna”, förstås) och kanske t.o.m. nyval i oktober, tills man äntligen tar sig i kragen och introducerar proportionella val, eftersom valkretssystemet bevisligen inte längre fungerar, i alla fall i sin grundläggande funktion: “att producera stabila regeringar”.

Och det är ju bara början. Om Con bildar regering med LibDems igen är Con tvingade att genomföra folkomröstningen om EU-medlemskapet, vilket går emot LibDems grundvärderingar. Om England då röstar nej till EU gör Skottland ännu en oberoendeomröstning, som de vinner, och Storbritannien upphör att existera.

För stora brallor försvinner benen.

Akta din jacka sakta, men skynda med din tröja.

Ej keps med slips, ej slips med palm.

Lura skjortan, tappa skärpet.

Skorna går dit fötterna tar dem.

En överrock förlänger livet.

Sandalen vet ej strumpa.

Brist ut i kalsong, sjung våren är här!

Här är svaret på frågan (om vi inte visste det förut) varför valet 2015 känns så tomt och innehållslöst. Brittisk mainstreampolitik (tory och labour) grundar sig på en fullkomligt hutlös lögn. Paul Krugman skriver en långläsare om varför Storbritannien är det enda landet i västvärlden som fortfarande klamrar sig fast vid myten om att nerskärningar är den enda lösningen, t.o.m. åratals efter att argumenten och forskningen som “stödde” den myten visat sig vara allvarliga felbedömningar som bäst, rena falsarier som värst. Unbefuckinglievable, milt uttryckt…

Harold Evans var legendarisk chefredaktör för Sunday Times under dess glansperiod på 60- och 70-talen, fram till Murdoch köpte både den och systertidningen The Times i början 80-talet. Idag skriver Evans en långessä om hur det egentligen gick till, efter 30 år av tigande, halvsanningar och rena lögner.

Det var, trots alla blånekanden, en hemlig deal mellan Thatcher och Murdoch som cementerades under ett lika hemligt möte på Chequers dem emellan den 4 januari 1981. Murdoch fick med Thatchers benägna hjälp kontrollen över 40% av den brittiska dagspressen.

Att det kunde passera Monopolies and Mergers Commission berodde på att man riggade siffrorna så att ST såg ut att gå med förlust (“not a going concern”). Thatcher omplacerade t.o.m. sin handelsminister, John Nott, som kunnat ställa till med besvärligheter, och ersatte honom med en weak and pliable John Biffen.

Som Evans säger, mycket av det bedrövliga som därefter hänt inom brittisk journalistik – phone hacking, mutor, hunsandet av oskyldiga människor – är en direkt följd av detta genomkorrupta förfarande. Murdochs rykte är väl ganska skamfilat redan, men att Thatcher i grund och botten vägleddes av sunda principer och värderingar står avslöjat som den bluff det alltid var.