Jag lovar, jag har inte hittat på detta. Här är en länk som bevisar det. Detta har alltså nu hänt. I verkligheten.

Skolministeriet har utsett en ny “tsar” för att se hur man kan bli av med “låggradigt störande moment” i klassrummet. Detta inkluderar att vagga på stolen, skriva lappar till varandra, kolla mobilen, och komma med “fåniga kommentarer” (silly comments). Man menar nämligen att man förlorar 38 skoltimmar om året i och med sådant, ähm… hyss.

Jag har skrivit förut om den brittiska barnfobin, men det här är ett suveränt märkligt exempel på den. Det är liksom Wackford Squeers och Dotheboys Hall, fast utan det roliga. Man får väl till slut lagstifta om det. Lagen om fåniga kommentarer.

…löd ju en rad i Mosebacke Monarkis nationalsång.

Något liknande uttrycktes, enligt uppgift, i en tidig paroll för Kemal Atatürks parti i 1920-talets Turkiet: “För folket, trots folket”.

Vilket ju kan tolkas på två sätt, antingen “trots” att folket mest består av överviktiga, tatuerade, svavelosande fish-and-chips-monster i flottiga velouroveraller, eller “trots” att folket vägrar fatta att den inslagna vägen är den enda förnuftiga vägen. Eller möjligtvis med ett inslag av båda.

Men den aggressiva resignation man hör i orden är i alla fall utpräglat nittonhundratalslig, syns det mig.

Vi ser att du använder Adblock för att inaktivera annonser på vår sajt.

Var uppmärksam på att detta påverkar kvalitén på vårt innehåll då annonser är vår största inkomstkälla.

Annonseringen gör det möjligt för oss att erbjuda dig vårt innehåll gratis.

Om möjligt ber vi er därför att stänga av annonsblockeringen när ni besöker Expressen.se

Vi vågar lova att detta skulle ge dig bättre nyheter och mer kvalitativt innehåll.

Tack!

Sex meningar. Sex kommentarer.

(1) Det stämmer. Jag är inte intresserad av era annonser och finner dem störande. De får svenska kvällstidningar online att se ut som tyska porrsajter på 1990-talet. Fråga mig inte hur jag vet det.

(2) Jag gillar inte meningar, riktade till mig personligen, som börjar med imperativet “var”. Jag var, är och blir vafan jag vill. Resten av meningen… well, that’s your big problem, right? The operative word being “your”. Och om jag redan installerat Adblock vad får er att tro att jag skulle börja klicka på era annonser om jag tog bort det?

(3) Tveksamt. Men även om det vore sant så visar det på en affärsmodell som är gravt senil och borde ha övergivits för många år sedan.

(4) Jaha, nu är det “er” och “ni” när jag just hade vant mig vid “du” och “dig”… Möjligt vore det väl, rent tekniskt, men jag väljer att avstå, sorry… (se (1) ovan)

(5) “Vågar lova”, inte “kan lova”… “skulle ge”, inte “kommer att ge”… “bättre nyheter”, inte “bättre nyhetsrapportering”… “mer kvalitativt innehåll” – men vad i hela friden är det som hindrat er från att ge mig allt detta fram tills Adblock blev tillgängligt…?!

(6) Varsågod.

Jag läser om – för vilken gång i ordningen vet jag inte – Elaine Scarrys ‘The Body in Pain: The Making and Unmaking of the World‘ (1985). Det är en bok jag fann fullkomligt omvälvande när jag läste den första gången, och den har fortfarande en enorm, nästan fysisk kraft att påverka ens känsla, tänkande, ens Anschauung. Det beror kanske mest på de första sådär 50 sidorna, som är en grundlig, övertygande och oförglömlig analys av tortyrens maktpolitiska dynamik: hur den utgör ett tillintetgörande (Unmaking) av fångens värld, kropp och språk, allt vilket absorberas in i regimens ekande tomma emblematik. Hon behandlar sedan hur man börjar om, utifrån detta intet, hur man börjar “göra” världen igen, genom kropp, språk, verktyg, symboler… Kreativitetens grunder. Det är en, bokstavligt, enastående bok.

Detta med anledning av att jag håller på att skriva om den legendariska Helen Bamber och hur London blev ett globalt centrum för behandlingen av tortyroffer. En inspirerande historia. Fortsättning följer.

Det blir inte särskilt många substantiella poster nuförtiden, beroende på att jag mest ägnar mig åt betalande arbete, men några lästips då och då orkar jag ju med. Här har vi en konservativ skribent, Ambrose Evans-Pritchard (jo, faktiskt) i Telegraph, som skriver sunt och realistiskt, som det syns mig, om den grekiska situationen just nu. Närmare besämt att IMF:s bluff håller på att bli avslöjad. Och att hela den sorgliga historien – rädda euron och bankerna, inte Grekland – i grund och botten var Dominique Strauss-Kahns fel. Jag kan tro nästan vad som helst om den mannen, utom kanske att han är gaisare.

På tal om vilket. Jag hoppas Juventus vinner, men känner att Barcelona gör det lik förbannat.

Om den inte redan funnits hade jag gärna åtagit mig att skriva den, enbart med utgångspunkt från affischen…

En long read av Patrick Wintour om spelet bakom kulisserna under Labours valkampanj. Förvirring och osäkerhet, vela hit och vela dit. Helt oförberedda på hur effektivt Tories skrämseltaktik om SNP-samarbete fungerade. Och, naturligtvis, Milibands katastrofala miss vid partikongressen förra hösten, när han helt enkelt glömde nämna austerity, och det egentligen bara för att han ville brassa sig och hålla talet utan vare sig papper eller teleprompt. Idiotiskt.

En vänster-om-mittenkandidat, Jeremy Corbyn, har nu gett sig in i partiledarstriden. Han är lite grand katten bland Blairhermelinerna, så man kan väl hoppas på en något matigare debatt i alla fall, även om utsikterna för att han ska bli partledare verkar rätt så dimmiga.

Fan… Jag har inget som helst emot att få höra den här nyheten, det är bara det att jag inte ville höra den först i Daily Mail…

(Källa)

Man borde väl ta sig ner till Angel och hurra, det är ju bara tio minuter härifrån.

Det går glada människor i rött på de regniga gatorna överallt just nu. Och inte undra på det. En volley på vänsterfoten från Walcott, en screamer från Sanchez ribba-in, en klassisk nick från Maertesacker, och en elegant flick-in på slutet från Giroud. Snyggt, överlägset, förkrossande.

Och ett mittfält som är det bästa sedan Fabregas dagar, särskilt Santi Cazorla och Mehmet Özil. Jack Wilshire platsar inte ens på bänken, blir nog såld till Man City i sommar. Och så Sanchez, som ju är en lika skicklig spelare utan bollen som med den.

Vi måste dock få en något säkrare målvakt, kanske Petr Cech, och både Giroud och Welbeck måste bli mer disciplinerade målgörare.

Men, nej, jag stannar nog hemma. En svensk förkylning biter sig fast och jag vill inte göra den värre. Jag har bokat tvättstugan ett par timmar framåt. Mail måste skrivas.

Men ropen skalla… ‘SENAL…!!