Om det kom med en not av triumfalism i gårdagskvällens post, så bör jag kanske dämpa den något i morgonens blanka grekhet. Jag är inte ekonomiskt kunnig nog att veta om detta är rätt väg för Grekland att gå, och min reaktion är egentligen mer tvehågsen än jag kanske gav till känna. Medan anarkisten i mig jublar över ett såpass klart nej till, och brott mot, den politiska och ekonomiska hegemonin – för en hegemoni är det – så säger socialdemokraten i mig att grundlagen för politiskt handlande fortfarande är att you don’t fuck around with people’s livelihood bara för att tillfredsställa ens ideologiska behov. Om det är vad som kommer att ske får de närmaste dagarna och veckorna visa. Vad jag tycker är oemotsägligt är glädjen över att en röst har gjort sig hörd på ett så otvetydigt vis. Det kan inte annat än vara bra för demokratin och, i längden, EU.

Officiella prognosen säger 61% till nejsidan, med 50% räknade röster. Det lutar åt jordskred. (Jag följer på Twitter och The G.) Allehanda spekulationer hit och dit, och hur det tar sin ände vet ingen. Men om själva folkomröstningen slutar så här dramatiskt så kan man väl i alla fall säga att EU plötsligt fått en slags bakvänd demokratisk, folklig legitimitet som den tidigare så iögonenfallande saknat. Ett folk vars majoritet är starkt pro-EU har sagt ett klart nej till vad EU tycks ha blivit: hotfullt, hånfullt, nedlåtande, respektlöst och ideologiskt klavbundet.

Paul Mason om resultatet.

Varoufakis: “Today’s no is a big yes to a democratic Europe”

“Above all, the creditors should have shown humility about the abject failure of five years of imposed austerity, which have not even succeeded in the very narrow terms of making it feasible for Athens to pay its debts.” The G:s ledare i morgon.

Från Syntagma Square just nu:

Paul Krugman på sin NYT-blog.

Och till sist, från mig: “The Greek elite who used Goldman Sachs to fiddle Eurozone entry and the euroelite which knowingly accepted this fiddle face day of reckoning…” (Andrew Neil) We can only hope.

För dom av oss som inte fattat det förns nu. Grekland handlar inte om pengarna, och har inte gjort det sedan januari. Nu säger t.o.m. Schäuble och andra att det, som vanligt, är ren politik: vänsterregeringen i Grekland måste bort. Och det intressanta är just i kväll att IMF – inte EU – börjat fatta vartåt det barkar hän om det blir nej på söndag. A precedent. Ett exempel. En inspiration. “Debt relief över femtio år, Grekland måste räddas,” säger IMF, annars blir väl hela Europa… ja, i november är det val i Spanien, till exempel. Det är det här problemet med folk, och vilka de röstar på. Man vet ju aldrig med demokratin. Farligt farligt, ta det varligt varligt.

Har dumt nog gett mig in på en alldeles för snabb historia. Här är Paul Mason för några minuter sedan. Nu stänger jag ner Radio Gunnar för överskådlig. Cursed with living in interesting times, och allt sånt…

Fredag kväll: det här är alldeles för intressant för att ignorera: kort intervju med Varoufakis från ikväll.

Lördag kväll: EU försökte blockera IMF-rapporten, exklusivt från Reuter. Dessutom, hur skulle några framträdande ekonomer rösta i morgon? Svar här.

Så här skoj (skrålla ner) kan man ha om man är graffiti-ähm-konstnär… graffitimålare? graffitist? graffitör?

Detta är en citron. Så långt kan vi vara överens. Men vad heter egentligen den allra vänstraste biten på citronen här, dvs. den lilla “knappen” där den hängt från sin kvist? “Kvistfäste”…? Och vad heter den allra högraste biten, den som putar ut i motsvarande ända? “Utput”…? Alla andra delar av fruktanatomin har jag redan fått reda på: epicarp flavedo, mesocarp, abedo, endocarp… Men med de två ändarna har jag gått bet. Nån som vet?

Paul Cocksedges ‘Living Staircase’ för Ampersand i Soho står nu klar. Ovan en kort video, fler bilder här. Som spiraltrappa är den ovanlig inte minst för att den gör sig av med den bärande centralpelaren så att våningsavsatserna i stället vilar på konsoler. Det friar upp mittytorna som då kan användas till, som här, ett bibliotek, ett kök där man kan laga mintté, ett samtalsutrymme och en våning med en mobil (designad av Pauls lärare på RCA Ingo Maurer, den skymtar kort i videon) där man kan hänga lappar med meddelanden, som ett analogt Twitter. Videon också värt att titta på om man vill få sig till livs lite samtida design/arkitekturjargong. Och vad som håller på att hända med gamla kära, skitna, nergångna Soho.

(Declaration of interest: Jag är copywriter åt Paul Cocksedge Studio. Men har inget med jargongen att göra, jag lovar)

PS: Förresten fick jag i uppdrag att sätta ihop en lista med böcker att inhandlas för biblioteksvåningen. Det skulle vara något halvdussin böcker ur kategorierna Art, Photography, Design, Architecture och Classic Fiction. Resultatet följer nedan:

(more…)

En algoritm i Youtube föreslog att jag skulle titta på Mike Tysons matcher. Och det gjorde jag i och för sig gärna. Ovan är OS-fighten mot Tillman 84, Tyson är 17 tror jag. Och han är ju inte klok i huvet, ens då. Där Ali var kavalleriet är Tyson de stora kanonerna. Fuck me. (Och Tillman är ju en skicklig boxare, dessutom, han gör allt rätt!)

Allt väl ombord, kan jag rapportera. Inget matrosuppror, så länge man kan muta dem med goda böcker och billig choklad. Officerarna dumpar vi havet, en om dagen, pour encourager les autres. Skutan styr fortfarande mot Canton och obeskrivliga rikedomar. Inte minst opaler.

Frenetiskt skrivande just – temporärt – avslutat. Inväntar andra kapitlets ankomst på perrong 17, Kings’s Cross, medhavande inte bara resväskor utan digert innehåll däri. Inte minst opaler. Under tiden ägnar jag mig åt tyskaläxor. Ett “stickspår” heter ein totes Gleis. Det är ju direkt ur Paul Celan, oder was…?

Den utkvarterade hemlösheten i UK har gått upp med 300% de senaste fem åren. Barnfattigdomen stiger för första gången på ett årtionde, och regeringen väljer då att redefiniera barnfattigdom. Arsenal värvar Petr Cech… What can I tell you? Livet fortsätter.

PS: På tal om tyska kan jag rekommendera en intressant teveserie från ZDF, ‘Die Deutschland-Saga‘, presenterad av historikern Christopher Clark, han med ‘The Sleepwalkers’.

The Economist idag: “Those who live in America, or visit it, might do best to regard [the shootings] they way one regards air pollution in China: an endemic local health hazard which, for deep-rooted cultural, social, political and economic reasons, the country is incapable of addressing. This may, however, be a bit unfair. China seems to be making progress on pollution.”