JCB:s kommentarer till den föregående posten innehöll flera intressanta iakttagelser. Den jag fastnade mest för (just nu i alla fall) var kontroversen kring Thomas Mann när han återvände efter krigsslutet, och av många inre emigranter fick reaktionen, liksom, “Så var har du hållt hus…?”
Jag skrev nyligen ett avsnitt om London som hemvist för politiska exilanter (som jag sett dem kallas…), en historia som i sin moderna tappning började med de många franska rojalister tog sig över kanalen i slutet av 1700-talet. I samband med det tar jag upp det faktum att exilen är ett tillstånd som markeras av – kanske definieras av – tystnader.
Tystnaden i hemlandet, till exempel. Den uzbekistanske författaren Hamid Ismailov, som lever i landsflykt i London, berättade nyligen: ”Ingen kan nämna mitt namn i någon artikel, recension, eller historisk text. Jag är den vidast publicerade författaren i Uzbekistan, och ändå kan ingen nämna någon av mina böcker. Det råder ett totalt förbud mot mitt namn, min verksamhet, mina böcker, min existens. Det är som om jag blivit obefintlig.”
Eller tystnaden efter ankomsten i exil. Jag får citera mig själv (NB: detta är grovtext):
En närbesläktad tystnad brukade omgärda Chris Chiboyi, en människorättsaktivist från Zimbabwe, en lång och ståtlig man som jag träffade i slutet av 1980-talet. I sitt hemland hade han utsatts för förföljelse och fängelse, inkluderat tortyr, och han levde sedan ett par-tre år i landsflykt i London.
Det märkliga med Chris var att samtalen med honom följde en speciell dynamik. Han talade aldrig först, tog aldrig initiativ. Han svarade och replikerade, och umgänget med honom var hur givande som helst, ofta fullt av skratt. Men han förde aldrig konversationen in på nya vägar. Det fanns mitt i hans närvaro en sällsam frånvaro, en sorts verbal slagskugga.
Det här är förstås mycket vanligt bland tortyroffer. Chris levde i en slags dubbel exil, eftersom han förlorat inte en utan två världar. Dels den yttre värld som utgörs av ett oöverbryggbart fysiskt avstånd till sitt hemland, och dels den inre hemvist i jaget, inluderat språket, som tortyren – dag för dag, slag för slag – tillintetgjort.
Thomas Mann återvände till Tyskland och anklagades i princip för att ha brutit exilens lagstadgade tystnad. Jag känner inte till detaljerna i den här kontroversen, men det finns uppenbart en någorlunda legitim kritik mot själva exilen och vad den obönhörligen för med sig, en kritik den inre emigranten (som lever med fysisk risk, och dödliga kompromisser) kan rikta mot den yttre emigranten (som inte känner fysisk risk, och inga kompromisser).
Det ögonblick den yttre emigranten uttalar sig om förhållandena i det land man tvingats lämna, så upphör liksom själva tvånget, alltså det som definierar exil. Exilen har blivit frivillig. Till och med ens presumtiva meningsfränder i hemlandet, de inre exilerna, anammar själva diktaturens påbud att du, så som boende i Santa Monica eller London eller Tjotaheiti, inte har någon rätt att tala om vad vi här hemma upplever.
Det är som om de skulle föredragit att Mann iakttagit tystnad i stället – “värdig” eller ej – och därmed lydigt följt exilens drakoniska lag. (Och man kan ju då tänka sig vad reaktionen skulle blivit när han väl återvände efter kriget…) Exilen går egentligen inte att lösa, den är en logisk fälla, en mänskligt och moraliskt omöjlig situation. Kanske är den rent av vad Edward Said kallar en “tragedi” där ditt brott mot tystnaden, dvs språket, din utsaga i landsflykt, är din hybris.
